Jag vet människor som verkligen inte förstår. Som tycker att det är bortkastade pengar att betala dyrt för kanske två timmars musik som sedan är borta.
De har fel. Så in i helvetes fel.
Upplevelserna är hela skillnaden. De stannar i mig för evigt. Förgyller och lyfter mig. Gör mig lycklig.
Allra starkast är nog också just de där ögonblicken när publiken och artisten blir ett. När publiken nästan tar över, sjunger med och integreras.
Jag minns själv barndomens liveskivor. Hur man drömde sig dit. När Coverdale lät publiken ta över och böljande sjunga ”Ain´t no love, in the heart of the city… ain´t no love in the heart of town…”. Covern av Bobby “Blue” Blands soulklassiker blir på Whitesnakes livealbum ”Live in the heart of the city” (1980) till en gnistrande skarp dröm.
Vi sjöng den alltid när vi satt där längst bak på treans buss på väg in mot centrum på fredagskvällarna. Det hände att chauffören stannade och bad oss sluta eller stiga av. Han fattade inte riktigt.
Men där i bussen var vi med i publikhavet för en stund.
Det var långt innan jag själv lyckades bli en del av publiken på riktigt. Som när jag krånglade mig in på Kåren i Luleå och hängandes över monitorn på scenkanten delade svett med Pimme i hans spastiska attack med ett mullrande Imperiet. Lokalen var sprängfylld, det var som i en tryckkokare. Vrålet var öronbedövande. Jag var halvt trasig efteråt, men överlycklig.
Samma sak efter att ha blåst hörseln all världens väg under AC/DC:s kanonkaos i slutet av ”For those about to rock” på Scandinavium. Vimmelkantig och stendöv, men saligt leende i veckor efteråt.
Liveupplevelsen är just det. Levande. Så brutalt levande. Och unik.
Mina starkaste liveupplevelser stockar sig i skallen när jag tänker på dem. När U2 tar upp Bjorn änd Benni och röjer sönder Globen i en ilande ”Dancing Queen” som får alla som är där att förstå att de är just där, just då, i en unik upplevelse som aldrig, aldrig kan hända igen. Eller PJ Harveys suggestiva och förhäxande ”To bring you my love” på Gino, eller Beastie Boys furiösa “Sabotage” inför ett i det närmaste chockat Globen.
Om och om igen. Som att glänta på dörren till paradiset.
Mellencamp på Johanneshov isstadion, Amy Whinehouse i Hultsfred, Oasis, Black Sabbath, Eminem, Motörhead, Lauryn Hill, Metallica… Och för all del Airijoki på NMW:s efterfest i skybaren på Clarion Sense.
Stort som litet. Ute eller inne. De artister som har ”det” kan förstora våra liv. Göra oss mer levande. Live.
Det är förstås kul och fint med alla alternativa livespelningar från trädgårdar, konserthus eller kök. Men det ekar ändå tomt. Jag kan inte låta bli att känna en värkande sorg.
En saknad.
Jag tömmer Youtube på livekonserter, filmer, mobilkamerainspelningar som svajar och far, i ren och pur abstinens letar jag i min egen telefon. Post Malones nerviga ”Rockstar” i Berlin, Slash intro till ”Welcome to the jungle” på ett smockat Friends, Travis Scotts mördande mosh-pit-röj på Lollapalooza, Judas Priests metal-manglande ”You´ve got another thing coming” på Sweden Rock. Jag sitter och knarkar dessa ögonblick.
Tyvärr känns det avlägset. Innan corona släpper sitt förlamande grepp över allt vad festivaler och världsturnéer heter. Vågar inte riktigt hoppas, känner jag.
Men fi fan vad jag längtar.
Att få vara där igen.
Jag letar fram Whitesnakes ”Live in the heart of the city”, lägger vinylen på tallriken och släpper ner nålen.
FAKTARUTA
Live-inspelningar att bota abstinensen med…
Bill Withers ”Live at Carnegie hall” (skiva)
Publikens gensvar på soulkungens sköna live-persona är magnifik. Sköna mellansnack och stora låtar. Och rösten…
U2 ”Under av bloodred sky” (skiva/film)
Livefilmen från Red Rocks Colorado 1983 har fångat unga U2 mitt i succén efter ”War”. Märkligt raderad… finns inte på Spotify. Men, hur bra som helst. ”This song is NOT a rebel song… this song is Sunday Bloody Sunday…”
Talking Heads ”Stop making sense” (skiva/film)
Regissören Jonathan Demme fångar David Byrne i magisk form i vad som av somliga kallats den bästa konsertfilmen någonsin. Well, bra är det. Och Byrnes fysiska utlevelse är svårslagen.
Adele ”Live at the Royal Albert Hall” (skiva/film)
Om nu någon hade tvivlat om hennes röst var på rikt, här river hon sönder alla tvivel med en fantastisk sång. Hon sätter eld på regnet.
Neil Young “Rust” (skiva)
Mäktig konsert. Neils lågmälda ballader, hans mullrande gitarr-rock. Allt. Bland många höjdpunkter reser sig en episk version av ”Cortez the Killer” som ett monument.
Aretha Franklins “Amazing Grace” (skiva/film)
Se filmen. Aretha tar gospeln bokstavligt talat till paradiset med en röst och inlevelse som får det mesta att blekna. Kul att se Mick Jagger digga i publiken.