1995. Det var ett hallelujah-moment. För att uttrycka mig i svengelska nöjestermer. Den där nya tjejen sjöng You’ve got that something och mitt 16-åriga r´n´b-hjärta slog volter. Dessutom var hon så... efterlängtad. Utan att jag ens visste att jag längtade. Robyn symboliserade något som jag uppenbarligen saknade, som jag inte riktigt kunde sätta ord på.
En tjej som gjorde något annat. Som var något annat. Än... ja, än vad?
Hur som helst var det ingen annan som lika stenhårt kunde ligga ihoptryckt i en kartong iklädd gubbpyjamas storlek XXL, som på omslaget till debuten Robyn is here. Och det var ingen annan som utstrålade det jag hela tiden gick och kände inuti - fuck you och krama mig, på en och samma gång.
Sedan den stunden har jag följt Robyn. Med glädje, i sorg, bortförirrad och ända vägen hem. Jag har fått aha-upplevelser till You´ve got that someting, gråtit och insett sanningar till Giving you back, varit lite vilse till Don´t stop the music, kommit något på spåret till Be mine OCH fullkomligt släppt taget, fallit och känt mig som... - JAG - till hela, jävla Body Talk-trilogin. Med Don’t fucking tell me what to do, Indestructible och Stars 4-ever. För att nämna några.
Nu försöker jag inte på något sätt jämföra mig med eller dra paralleller till Sveriges största stjärna. Jag kan bara konstatera att det ibland är lättare att se sig själv och sin utveckling i någon annan - i samma ålder och av samma kön.
I dokumentären om Robyn som SVT sände i våras, pratar Robyn själv mycket om just sökandet efter sig själv. Hon säger att de första tio åren som artist var en skola. Eller som hennes pappa säger: "Robyn har alltid varit i rörelse".
Första skivan var som ett uppvaknade och samtidigt som ett slag i ansiktet. Under konserterna stod tjejer längst fram och i bästa (eller sämsta) jantelagsanda skrek fitta.
Fyra år senare bröt hon med Max Martin och gjorde, som hon själv uttrycker det, "flumplattan" My truth. Och så den i ärlighetens namn lite själlösa Don´t stop the music som Robyn beskriver som: "Ok, då gör jag väl en popplatta också". Sedan utbrytandet, startandet av eget skivbolag och början till där vi är idag.
Tittar man på hiphoptjejen med Fila-skor, lite för stora ringar i öronen och brant, blond page, kan förvandlingen tyckas enorm från den Robyn är i dag. Men som hon själv sa i en stor intervju i Fokus förra året:
"Jag tror att den förändringen kanske var mer extrem för dem som tittade på utifrån. Jag hade nog alltid tänkt att jag skulle göra det jag gör nu, men det tog mig tid att hitta möjligheten och strukturen för att sätta den planen i verket. Min personliga smak har alltid varit det jag gör just nu."
För övrigt: På fredag spelar Robyn på Stadsfesten i Skellefteå. Jag ska dit. Jag ska skratta. Kanske gråta. Läs om det hela i tisdagens tidning.