Retoriska trick och stor intolerans

I detta mediala tidevarv är retorik av största vikt. Ord ska krängas och vrängas för att uppfattas av mottagaren så som avsändaren önskar.

Lina Stoltz förundras över kändisar som verkar ha många "kompisar" som är villiga att göra deras veckostädning.

Lina Stoltz förundras över kändisar som verkar ha många "kompisar" som är villiga att göra deras veckostädning.

Foto: Photographee.eu

Krönika2020-02-13 14:21
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är rätt avundsjuk på alla de – ofta kändisar – som har en tjej som hjälper dem med städningen. Wow, alltså. Så trevligt det låter.  Att någon hjälper till att exempelvis rasta hunden kan man förstå. Det är säkert ett litet nöje i sig för en hundälskare. Men att så många lyckas hitta tjejer som gillar att städa så pass att de bara dyker upp när det är dags för familjens veckostädning. 

Nej, det är så klart en förskönande omskrivning. Ingen vill väl sitta i radion och säga att man har städerska, det låter inte alls bra.

Ett annat populärt retoriskt trick som används flitigt är att stämpla folk med andra åsikter än ens egna som rädda. Det tycks särskilt frekvent i sociala medier från vissa håll där man har särskilt svårt att tolerera oliktänkande.

I en intervju berörde jag teman i barn- och ungdomsböcker. Enligt min – och en del andra kulturdebattörers – åsikt finns det en trend med tillrättalagda undervisande politiskt korrekta ämnen. I samband med den intervjun fick jag en uppmaning att inte vara rädd för mångfald. Jag säger som jag vill minnas att vi sa som unga på nittiotalet: tillåt mig att småle. 

Utan att upprätta ett mångfalds-CV så skulle jag nästan våga påstå att jag i min närmsta närhet har mer mångfald än det ryms i Svenska barnboksinstitutets årliga bokprovning. För att bara göra några nedslag så är min fosterson från Kongo-Kinshasa. Jag tillhör en av våra svenska minoriteter och jag gifte mig i den kristna ortodoxa kyrkan. Jag har sett på nära håll att psykisk ohälsa, som det ofta framstår, inte stannar vid utbrändhet eller kortvarig depression. När jag som vikarie i kriminalvården möter unga intagna med olika funktionsvariationer är det sällan något jag inte är bekant med sedan tidigare. Och jag tycker att min gamla skolkamrat passar bättre i skägg än hon gjorde i kjol. 

Syftet med rädsloepitetet är att förminska sin meningsmotståndaren och effektivt döda samtalet. Det går inte riktigt att bemöta sådan retorik. På härskarspråk kallas det förlöjligande, fastän det är förklätt som någon sorts omsorg om den stackare som räds det okända och helst vill fortsätta gömma sig i sin jordhåla. 

Men som vi sa redan på åttiotalet: den som sa det hon var det.