För mig blir det i finska Kolari. Resan känns smått magisk i början: håller just på att läsa en bok så till den grad att jag tycker mig se författaren nere på strömmen när vårt sällskap dundrar över broarna som skiljer Pajala och Kolari kommuner åt.
Där sitter han i en båt och blir stakad längs Muonio och Torne älvar, har säkert en anteckningsbok till stöd för sitt fotografiska minne. Om detta vittnar de detaljerade och trovärdiga uppgifter som han lämnar om livet på Nordkalotten. Han reste hit flera gånger, besökte bland annat Kengis bruk och finska Kolari som nyligen hade hamnat under Ryssland. Det var folklivsforskaren Xavier Marmier, en av 1800-talets berömda ”resenärer” i fjärran länder. Tyvärr är hans böcker inte översatta till svenska, men i alla fall till finska vilket man får vara tacksam för – denna Marmier är ett oerhört vetgirigt och kunnigt ögonvittne i ett hörn av världen som är väldigt knapphändigt dokumenterat, åtminstone Finland.
Sedan var det dags för konserten som även den knöt band mellan olika länder. Unga ukrainska musiker som spelade stränginstrument, rätt lika kantelen. Programmet var mångsidigt: ukrainsk och finsk folkmusik, någon psalm och till och med filmmusik. Alla satt blickstilla och tog emot. Nej, inte riktigt alla – mot slutet av konserten började man höra prat från en av kyrkbänkarna. Visserligen inte högt, och inte från de främre raderna men likaväl störande, tyckte jag som är känslig för ljud. Soffpotatis tänker jag, tror sig sitta hemma i tv-soffan, förstör min upplevelse efter en sådan kulturtorka! Var är personalen! Som tur är dyker ingen personal upp – och publiken delar inte min irritation: lite får man tåla om man jämför med all isolering och oro under pandemin. Ingen ingriper förstås och tur det. Jag får krypa till korset och ångra mitt häftiga humör.
Efter kyrkan är det dags för eftermiddagsfika. Att hitta ett öppet ställe och få något till livs är inte en självklarhet i dessa tider – men det gamla stället har öppet. Jag är så tacksam. Och lite snopen för att jag angör kaffedisken från fel håll. Hm, dags att börja minnesträna! Men när var jag här senast? Och de har ju faktiskt gjort om serveringsdisken. Blir det fler pandemier så börjar jag kanske prata under en kyrkokonsert ...
Då är det tryggare med böcker och musik kan man ordna på olika sätt även hemma.
Men det är inte samma sak.