Religiös masspsykos vanligt bland sekter
Foto:
Disigt hade det varit också. Segt. Ända sedan jag var barn har långfredagen alltid varit just så här obestämd och utdragen. Det måste ha någonting med metafysiken att skaffa, och kanske är det ändå ett vagt bevis på Kristus existens och något slags varsel om sanningen i det ofattbara lidandet.
Det har förresten alltid varit min följeslagare genom hela livet, just rädslan för den olidliga smärtan. Detta att behöva plågas. Fastän jag är föga religiös i traditionell bemärkelse kan jag ändå inte väja för varken koran eller evangelier. Och varje långfredag kan jag heller inte låta bli att tvångsgrubbla på den bestialiska korsfästelsen, eller andra bisarra sätt som människor blivit tagna av daga.
Jag reste mig och tog för en gångs skull fram skriften, satte på mig mina läsglasögon och vred upp veken på fotogenlampan.
Någonting som förbryllat mig i den kristna traditionen är den bergfasta tron på uppståndelsen. Så mycket verkar diffust.
- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? är ju vad han ska ha ropat där på korset.
Jag ser också, att så står det skrivet. Inte särskilt förtröstansfullt, kan tyckas. I den svåraste av trosstunder skulle alltså Guds egen son vara övergiven. Ingen balsam för själen, inget morfin för hans lekamen. Ingenting. Bara blod och slem och hetta och smärta och plåga och död.
Döden som en befriare.
Men det här med att stenen sedan rullats undan från gravöppningen, och att graven var tom, verkar ju mestadels tolkas som att Jesus skulle ha rest sig ur askan och vandrat ut. Men den mest sannolika slutsatsen måste ju vara att någon stulit liket. Och när Maria Magdalena först tror sig tala med trädgårdsvakten om det hela, ska hon tydligen senare ha blivit varse att det var Jesus som stått där. Hur kan det komma sig att det råder en sådan förvirring? Jag menar vem skulle tillåtas komma med en sådan tvetydig historia och sedan få kliva fram som kronvittne för en hel religion!? Samma är det ju med lärjungarna som verkar ha tappat synen och fått samma uppenbara problem med att känna igen den uppståndne Jesus. De märker ju inte vem han är, inte ens när de möter honom för tredje gången när de fiskar i Tiberias.
Jag bläddrar vidare i evangelierna och kan inte med mitt sunda förnuft komma fram till någonting annat än att det hela är tvångsmässiga efterhandskonstruktioner. Förmodligen besmittat med önsketänkande. En helt vanlig vittnespsykolog skulle ju avfärda utsagorna på stående fot.
- Religiös masspsykos som är vanligt förekommande bland sekter, skulle det väl stå i expertutlåtandet.
Tro och hopp...och sannolikhet. I vart fall verkar det mer rimligt att det uppstått överhettning i hjärnorna på flera av de inblandade, de som nu kallas som vittnen till det största av alla påstådda mirakel.
Därför är påsken så sorglig och långfredagen så lång. För att Jesus mest troligt bara dog. Och för att det inte finns någon tröst. För att det saknas mirakel.
Det blir förstås ett tuffare slut, ett tuffare evangelium att bära vidare. Men det förefaller vara mest sannolikt.
Jag lade skriften åt sidan, fällde ihop mina glasögon och blåste ut den fladdrande lågan på fotogenlampan.
Så jobbar vi med nyheter