Och lite sanning finns det kanske i den; många kanoniserade verk har på något sätt depression och destruktivitet som tematik.
I dag är psykisk ohälsa något som inte bara är förunnat målare och författare. Att influencern och entreprenören Therese Lindgren ägnade sitt sommarprat åt ämnena panikångest och kontrollbehov är – för att göra en ordvits – symptomatiskt.
Det har nämligen blivit en trend att normalisera psykisk ohälsa. Genom att prata om att vi mår dåligt visar vi att det är okej, heter det.
Men för den som mår riktigt dåligt är det största problemet inte skammen det för med sig. Det största problemet är att inte vilja leva.
Den som inte klarar av att vårda varken sig själv eller sina relationer blir inte hjälpt av ett sommarprat. Och den som är sjukskriven för depression tröstas inte av någon som gjort karriär av sin ångest.
Alla mår dåligt ibland. Ofta är livet inte så jävla kul. Men det betyder inte alla, hela tiden, lider av en psykisk ohälsa som är skadlig. Den skadliga psykiska ohälsan vinner ingen på att romantisera, inte ens på att normalisera.
Vi rycker på axlarna när någon säger: "Jag vill inte vara utan min diagnos", men när den där diagnosen märks av reagerar ändå de flesta. Vi kan prata hur mycket som helst om psykisk ohälsa, men så fort någon faktiskt beter sig på ett sätt som är utanför normen vet vi inte hur vi ska förhålla oss till det.
Människor som mår riktig dåligt är nämligen ofta tråkiga, elaka, aggressiva eller manipulativa. Inte för att de är hemska människor, utan för att det är en del av sjukdomen. Långt i från så framstår Therese Lindgren i sitt sommarprat.
Självklart får hon lägga upp sommarpratet hur hon vill, och det kan finnas en poäng i att prata om det mörka och skamliga. Men det finns en större poäng i att kämpa för att underlätta för de som mår dåligt.
Det görs genom diskussioner om sjukersättning och psykiatrireformens konsekvenser. Inte genom att, som psykiatrikern Anders Hansen och artisten Viktor Frisk gör, skriva böcker om att adhd är en fördel och superkraft. Inte heller genom att posta peppiga memes om ångest på sociala medier.
Nej, det är ett kapitaliserande av psykisk ohälsa som leder till ett samhälle där alla ska vara powermänniskor. Där det är fullt normalt att jobba heltid trots att vi mår dåligt och där terapi, liksom aerobicsträning, bara är ett sätt att ta hand om sig själv.
Det blir ett samhälle där det är okej att prata om psykisk ohälsa, men där det inte får märkas och leda till konsekvenser.