Vid granskning av en text sa min kvinnliga kollega:
- Ser du inte problemet? Läs meningen en gång till!
Och det gjorde jag:
"... Kierkegaard, Andersen och Selma Lagerlöf."
Nu blev det uppenbart. Inga stavfel, men en kraftig och onödig perspektivmarkör.
Kierkegaard och Andersen behöver bara anges med sina efternamn i kraft av manlig auktoritet och könsordning. Skulle det ha stått Lagerlöf hade tråkigt nog många av oss inte kopplat. I Lagerlöfs fall är vi snarare Selma med henne.
Men vi är inte Gunnar med Ekelöf. Jan med Fridegård. Göran med Tunström. Eller Stig med Dagerman. Möjligen är vi Birger med Vikström.
Men vi är Sara med Lidman. Selma med Lagerlöf.
Men vi är inte Kerstin med Ekman. Inte Astrid med Lindgren. Inte Katarina med Frostensson. Inte Viveca med Lärn.
Boye och Södergran ges inte samma status som Ekelöf och Fridegård då deras namn oftast skrivs med både för- och namn. Varför?
Som ni redan förstått är mitt resonemang inte vattentätt. Men ändå. Exemplet Boye och Södergran kontra Ekelöf och Fridegård manar till eftertanke.
Om vi tar saker och ting för givna, eller nyttjar vanans makt, kan det gå som i exemplet ovan. Som att Selma Lagerlöf måste vara Selma Lagerlöf för att kunna vara med i samma sammanhang som Kierkegaard och Andersen.
Språket är inte neutralt. Med det kan vi medvetet och omedvetet upphöja och reducera. Vi kan försåtsminera våra texter med perspektivmarkörer. Till synes neutrala, men ack så värderande. Det händer oftare än vi tror.
Så vad blev lösningen i vårt exempel?
Jo, självfallet att skriva " ... Søren Kierkegaard, H.C. Andersen och Selma Lagerlöf."
Det kan tyckas som en bagatell. Men spåkliga markörer behöver oftast inte vara bombastiska storord. De kan vara de små orden som gör skillnad, såväl skrivna som uteblivna. Eller som i vårt fall med hur författare ska nämnas i en text.
Testa själv, vetja! Kolla din bokhylla, du som fortfarande har en. Läs på din platta. Eller gå till biblioteket. Men framför allt: bli din egen språkgranskare!