Krönika
Två enastående program i SVT gav rejäl näring – dels Lars Erik Larssons ”Förklädd gud” i en utsändning från Berwaldhallen med Radiosymfonikerna och Radiokören och där Stina Ekblad läste Hjalmar Gullbergs text om människans vandring på jorden i sökandet efter sig själv. ”Ej för de starka i världen, men för de svaga … spelar en gud på flöjt”. Det andra var Påskaftonens föreställning av Lloyd Webbers och Tim Rice’ ”Jesus Christ Superstar” i en blodfyllt rivig föreställning från New York där framförallt porträttet av Judas fascinerar i sin beskrivning av hur Jesus hetsar Judas att ange sin mästare och ”fullborda sitt svek”. (Bägge programmen är nåbara i månader framöver på SVT Play).
För hur kan en tvåtusen år gammal berättelse om svek, mänskligt lidande och Petrus förnekelser säga oss något idag? Tanken bakom påskens utsagor är förvisso ett erkännande av smärtan och sorgens plats i livet, vilket vi tycks ha väldigt svårt att ta till oss. Inte minst i dessa bisarra tider när nyheterna inte handlar om annat än död och förtvivlan, ensamhet och isolering. Vi värjer oss och när fasaden krackelerar står vi handfallna med våra polerade egon. Samtidigt är påsken ett gyllene tillfälle att reflektera över vad vi i grunden värdesätter och uppskattar i livet.
Själv ramlade jag över följande på Facebook: I bjärt argsinta bokstäver på rosa botten stod: ”För att få ihop till Swedbanks VD:s avgångsvederlag på 21,5 miljoner måste en undersköterska jobba i 60 år. Sug på den! ”. Kort och provocerande skarpt och nog så tänkvärt inlägg i dessa tider. Och det är väl just detta som denna kris öppnar upp för: en chans att omvärdera gamla sanningar och invanda tankefigurer. Är det rimligt att bankdirektörer och fotbollsspelare tjänar astronomiska belopp där lärare, sjuksköterskor med flera harvar för skitsummor i jämförelse. Står det skrivet i lagen? Vem bestämmer egentligen här? Varför accepterar vi detta?
Fortfarande lätt feberrosig grunnar jag i min stilla vecka över begrepp som mannagrynsgröt, folktandvård, yllesockar, svenska krusbär. Varma, livgivande ord. Och för att återknyta till Gullbergs sinnligt vackra rader där den förklädde guden – Gullberg syftar förstås på oss som medmänniskor – ”hans sanna hem är sagan, hans själ är lyra och dikt. Dock gör han utan klagan, sin jordiska plikt.”
Tänk om livet var så harmoniskt inrättat.