Från statsministern till min mormor, från vänsterradikala till überhögern. Tyckare och debattörer har sprungit efter fräschast vinkel på eländet, många har tävlat om att vinna mest skruvade ansats och vi har pekat finger mot varandra. Siewert Öholm-personer som har legat insnöade i årtionden tinar fram och säger att vi bör förbjuda hiphop-musik, vänstern skriker att: “Jaha, nu börjar ni bry er bara för att det var en vit kille som dog.” Samma vänster som inte har brytt sig innan det var en vit kille som dog. Man slängs mellan förtvivlan och förtvivlan och innan man har hunnit landa i en tanke kommer nästa. Hjärnan som en torktumlare.
Men varför ska också jag ge mig in och röra i grytan, undrar ni säkert. Det ska jag inte. Det är också därför det här är tredje gången jag börjar skriva den här krönikan. Utvecklingen i Stockholms förorter, med gängkrig och rubriker om kontraktsmord, är ingenting jag kan förstå. Åtminstone är det omöjligt att sätta sig in i deras situation. Hur mycket jag än kammar håret i mittbena för att se ut som en riktig kulturjournalist kommer jag aldrig att kunna greppa vad musiken betyder för ungdomarna vi glömde.
Kanske handlar det om makt eller pengar, ett sätt att visa sig stor och stark. Varför inte om kreativitet och ett rop. Om vad? Om något. Jag skulle, som Fredrik Strage, kunna säga att jag fått nog och hoppar av. Ingen mer gansterrap för mig. Men till vilken nytta? Är musiken skadlig för våra unga? Kanske. Visst bidrar jag till deras intäkter via streams men å andra sidan sitter jag och skriver den här krönikan på en dator som förmodligen inte skruvats ihop under världens mest humana förhållanden. Hjärtat i en råsaftcentrifug.
Det har tagit en vecka för mig att förstå varför jag har stört mig så mycket på rapporteringen efter mordet. Kontentan är att den jag egentligen har stört mig mest på är mig själv, också jag fastnade i smarta tankar och dumma känslor. Smarta tankar med definitionen “det här har jag lärt mig i skolan”. Precis som alla journalister, kriminologer och politiker försökte jag släcka eldar med betygsdokument och duktiga formuleringar. Alltihop till ingen nytta.
Som om jag skulle klara av att läsa mig till förståelse genom debattartiklar och klassanalyser. Det är självklart aldrig fel med kunskap men jag börjar ifrågasätta om det verkligen är där jag ska börja. Risken är att mina dumma känslor, hemma i min trygga bostadsrätt, får mig att tro att jag kan sätta mig in deras situation. Det kan jag inte.