Om det där som kallas pinsam tystnad

Egentligen är det väl inget som vi norrbottningar behöver orda så mycket om. Vi kan det där med att vara tyst, lägga in jomensåärdet och så är det inget mer med det.
Men den pinsamma tystnaden är en psykisk smärta som vi alla mer eller mindre ofta utsätts för. Jag gillar att stanna i de där tysta sekunderna lite för länge, känna våndan som nästan går att ta på, när två eller fler personer inte vet vad de ska säga till varandra.
På krogen tar jag en till klunk eller gör den mest uppenbara skenmanövern, plockar upp mobilen och kollar den notoriskt tomma sms-boxen.
Numer vet jag att den pinsamma tystnaden existerar också över internet. Chattarna är ofta långa textliga samtal som fortsätter in i det oändliga tills någon har vett att krampaktigt avsluta det nollsummespel som ett digitalt samtal är.

Oftast är det just här som orden låser sig allra mest. Funderingarna vänds aldrig lika mycket inåt, vilket ofta resulterar i mindre trevliga ordkräkningar. Sällan hinner funderingarna snudda i den andra personens värld, en enkel fråga till den andra hinner jag inte tänka ut. Istället fortsätter jag egocentreringen och funderar ut nästa mening om det som jag uppenbarligen gett ett för kort svar.
Låt oss stanna i den där pinsamma tystnaden som just uppstått. Här finns nämligen en ypperlig chans för sociala studier.
Jag provade på det för några dagar sedan. Tog för en gångs skull inte ansvaret för samtalet och stod tillbaka. Höll igen snattran.

Genusskadad som jag är noterar jag att givetvis vänder sig killarna i det fortsatta samtalet till varandra. Jag vill helst säga det där som den obekväma läraren i Ruben Östlunds film "De ofrivilliga" säger, när blickarna systematiskt utesluts från henne. "Ursäkta, men det känns så mycket bättre om ni tittar på mig också, när ni pratar."
Vi är så självupptagna med att inte låta ointelligenta när vi pratar, att samtalet snopet har tagit slut. Och den som vågar sig på att prata om något så intelligensbefriat som vädret skärs sedan effektivt av det fortsatta samtalet. Den där förstnämnda, som blottat halsen, har offrats för att bryta samtalsbarriären. Jag är lika ofta offret som förövaren.
Det bästa som finns i ett förhållande är när, helt plötsligt, de där pinsamma tystnaderna fått bort sitt framtunga epitet. När det bara är tyst, och inget mer med det.

Just nu är jag så less på fördomarna om norrbottningar, särskilt den om att vi är så tysta. Inte nödvändigtvis för att de alltid är negativa. Men bara för att det så ofta ska kommenteras. Förlåt för att jag kanske liknar det här som ett problem som nysvenskar säkert möter mer än varje dag. Jag är less på att ständigt få kommentarer om min oborstade dialekt, på att ständigt vara någon som människor har en uppfattning om så fort jag öppnar munnen. Råkar jag utandas ett jo, är det kört.
Det är ytterst rumsrent att fråga var en person med svensk dialekt kommer ifrån, men tänk hur ogärna vi skulle fråga någon med utländsk bakgrund var hon eller han kom från?
Det är strängt icke-okej, i alla fall med den politiskt korrekta bakgrund som jag har.
Så ska det vara.
Att jag har min norrbottniska identitet är förstås vilsamt ibland. När jag varit tyst för länge behöver jag inte skylla på mig själv. Det är ju bara sådana vi är. Då passar jag på att vila i fördomarna.
Nu när jag ändå håller det här försvarstalet, en gång för alla: det heter Norrbotten, inte Norrland.