Om den stora hostan för drygt hundra år sedan

Inför coronasmittans domedagsstämning kan det finnas skäl att påminna om lite historia. Nejdå, inte pesten i Alger, inte digerdöden över Europa utan lite enkel lokalhistoria bara.

Gammal bild av Hälsan i Antnäs, fotograferad vid ett annat tillfälle än det som krönikan berör. Personerna på bilden har inget med den stora hostan att göra

Gammal bild av Hälsan i Antnäs, fotograferad vid ett annat tillfälle än det som krönikan berör. Personerna på bilden har inget med den stora hostan att göra

Foto: Arkivbild

Krönika2020-03-21 09:48
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Om den stora hostan för drygt hundra år sedan. Om lungsoten som gradvis och planmässigt kämpades ner i de trakter av Sverige där den härjade som allra värst. Jag får återvända till min lokalpatriotism eftersom själva epicentrum var hembyn Antnäs, det där villaområdet söder om Luleå ni kör förbi på E4:an i hög fart och knappt märker av ens. 

Det var där allting började och så här skrev jag en gång om tillståndet där hemma: ”Åren 1902-05 svarar lungtuberkulosen för 20 procent av alla dödsfall i Nederluleå socken, eller var femte död. I Antnäs var nästan 17 procent av befolkningen drabbad enligt en undersökning från 1908. Av byns 75 familjer fanns tuberkulos i 44, eller hos 59 procent. På en karta är byns gårdar inritade som rutor. De svarta rutorna är gårdar med lungsot och döda och insjuknade markeras med kryss och ringar. Det är en karta med stor svärta. Som dystra märkestecken hänger kryssen och ringarna ovanför de sorgsvarta rutorna.”

I detta tillstånd bygger Nationalföreningen mot tuberkulos länets första sanatorium i byn, det får ett hoppfullt namn, ”Hälsan”. De formulerar ett upprop till invånarna i Antnäs, Ersnäs, Alvik och Långnäs, delar ut hälsoråd, spottkoppar, bränner lucksängar där tuberkulosen frodades bak stängda dörrar, sätter in vädringsfönster i gårdarna, öppnar läkarmottagning och evakuerar de svårast smittade från hemmen. 

Det var, som ni märker, inte botande verksamhet utan smittprevention, någon medicin fanns nämligen inte. På Hälsan var dödstalen de första åren ohyggliga, men de sjuka hölls borta från samhället. Alla slöt upp och agerade förnuftigt, med visst undantag för Alvik där bönder befarade ökade skatteutgifter och ställde sig skeptiska, men bara inledningsvis. Såvitt känt greps ingen enda av panik, alla tog det lugnt, dödens närvaro var bevislig.

Hur gick det? Jo, efter drygt 15 år minskade dödligheten i försöksområdets fyra byar med hela 28 procent. I Nederluleå som helhet minskade den inte alls. 

Mänsklig medkänsla, styrd av förnuft, är vår bästa egenskap, vi skröpliga människor. Sådär alldeles i dödens närhet förstod byborna detta, och rättade sitt beteende efter vetenskap och insikt. Dessutom fick de ju bada bastu i Hälsans lokaler varje lördag, mäkta populärt. Det kallas hygien och livet igenom vädrade min far ut huset så varken virus eller bakterie fick fäste. Hans bror blev bara 19.

Nej, vi står inte där, många förstår idag inte alls, varken förnuft fast det finns kvar eller smittpreventionen som fortfarande är lika klokt. Och förresten ska kommunen riva Hälsan eftersom grunden är så dålig. Den har satt sig sned, i likhet med det historiska minnet.