Magnus Tosser beskriver att festivalområdet var
bestående av återvändsgränder och byggstängsel.
Det fanns stunder då jag inte ville vara någon annanstans i världen, som när Benjamin Ingrosso bjöd på en ny nivå av underhållning eller när GUN bjöd på allt från sprakande svenskfinsk rap till stringtrosregn. Resterande tiden längtade jag hem.
Hem till Ferrumparken.
Kön till öltältet gick från stadshuset, i en högersväng, ett hundratal meter och fylldes ständigt på med folk.
Det kan tyckas orättvist att jämföra nya Kirunafestivalen med den gamla – det finns ju liksom inget alternativ – stan måste flyttas och då måste Sveriges enda överlevande stadsfest med charm och välfungerande logistik haka på. Det kommer aldrig gå att konkurrera med centrumkärnan som till synes var byggd för att skapa bästa möjliga festival.
Med den nya platsen och förändrade förutsättningarna är underhållningen viktigare än någonsin, nu går det inte att luta sig mot magiska solnedgångar över Kiirunavaara, minnesvärda kvällar på den gräsklädda amfiteatern eller trevligt strosande i en luftig miljö. Från och med nu erbjuds musik, öltält och trängsel.
Trots att centrum flyttat från sprickorna är det en skakig grund att stå på.
För första gången arrangerades Kirunafestivalen i nya centrum och det blev en helt ny upplevelse för besökarna.
Om årets artistutbud finns säkert en hel del att säga men dagen efter festivalens slut är de redan bortglömda, ungefär så spännande var det.
Det kanske är priset man får betala när budgeten bränns på en sensationell Ingrosso och världens hetaste skogsrejv. Möjligtvis är det också en naturlig följd av att Kiruna Kickers ändå alltid drar störst publik, till slut har vi hamnat i det vi bara drömde mardrömmar om för tio år sedan – strunta i att lägga pengar på dyra artister och placera ett coverband mitt på torget hela helgen. Det är i och för sig Kirunafestivalens kvarvarande hjärta och själ, resten av personligheten har blivit byggarbetsplats.
Vad skiljer Kirunafestivalen från andra stadsfestivaler? Vad är kvar att vara stolt över?
Dear Sara var en av artisterna som uppträdde i Sparbanken Nord-tältet, som placerats bakom ett hörn och inte fick många spontanbesök.
Frågan är om det går att göra något bättre av den trånga stadskärnan eller om bäst vore att flytta festen ut i Tuolluvaara-terrängen.
Arrangörerna har säkert gjort allt de kan för att hitta en lösning bland trånga gator och hopklämda huskroppar, resultatet blev ett festivalområde bestående av återvändsgränder och byggstängsel. Besökare lajvade flipperkula för att ta sig mellan olika scener och entréer. Det enda fungerande flödet skedde i öltältets kassaapparater, stundtals bestod halva området av en kö till pumparna.
Det blev kul, det blev festligt och det blev häftigt, men det blev också identitetslöst, besvärligt och halvfärdigt.
Inte konstigt att man får hemlängtan.
Benjamin Ingrosso och Hooja drog störst publik under helgen och publikhavet sträckte sig långt bak, utan grönklädd kulle som förr i tiden.
Sofie Svensson & Dom där fick folk att välja Copperstonescenen, inklämd mellan Aurora och stadshuset.