Numera har radion mest nedläggning på programmet

Samma personer kommer allt oftare till tals i medier. En samma-ism som tycks ha ett samband med behovet av ”lägereldar”. Det som hävdas vara det förväntade behöver inga alternativ.

"Tröst ges vid en anmodad ”lägereld”, där samma-ismens gäster byter tevesoffor med varandra", skriver Peo Rask.

"Tröst ges vid en anmodad ”lägereld”, där samma-ismens gäster byter tevesoffor med varandra", skriver Peo Rask.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2023-12-15 06:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lägereldar skapar trygga punkter att samlas kring. Ingenting ska helst sticka ut, framstå som besvärligt eller spegla klassorättvisor, ungefär som SVT:s dokumentärer om kungahuset.
 

I radion (P1) ska Olof Wretling vinterprata för elfte gången. Och tanken på att arbetare, någon som ingår i prekariatet, arbetslösa, sjukskrivna ska ha något att berätta verkar inte finnas. Bortsett från att kvala in som ”lyssnarnas sommarvärd”, ett alibi i kontrast till det ofta självbelåtet berättade om den egna karriären. Som om klassresan är allmängods. Som om Sverige ser ut så.
 

Klassiska ”Radioföljetongen” (P1) läggs ner. Programmet är tydligen för bra.
– Anledningen är att man varken kan eller ska konkurrera med en växande ljudboksmarknad, förklarar Nina Glans, kanalansvarig för P1. 
”Människor och tro” (P1) ska också läggas ner. Frågor kring religion ska ”poppa” upp i poddar och vetenskapsprogram. Fan tro't.
”Talkshow” (P1), efterföljaren till ”Nordegren & Epstein”, verkar ha som målsättning att bli ett pratprogram kring konstlade medelklassproblem.
 

Stockholmscentreringen kommer att öka – ännu mer. Det är som om vi ska vänja oss vid att aktualitetsprogram prompt måste kretsa kring inbjudna gäster på 08-taxiavstånd. Örebro framstår tillhöra en annan planet. Östersund, ett annat planetsystem.
Att specialprogram, typ ”Människor och tro”, har en storstadsbaserad redaktion är inte mycket att säga om. Att aktualitetsprogram, som diskuterar och definierar Sverige, är Stockholmstyngda är ett demokratiproblem. 
 

För medier, utanför public service, väntar ett nytt, omgjort mediestöd. En nyhet är att reklambaserade gratistidningar ska kunna få stöd. Hittills har de gratistidningar jag har tagit del av visat prov på att tanka hem information från hemsidor, stuvat om texten – utan några som helst egna reflektioner eller adekvata frågor – och rundat av med ”Källa: Länsstyrelsen Norrbotten”, ”Källa: Gallerian Piteå” etc. Som om detta vore journalistik.
 

Så kallade nischtidningar med gedigen journalistik tillhör de stora förlorarna i det nya mediestödet. Exempel på dylika tidningar är Dagen, Syre, Arbetaren, Landets fria tidning, Sändaren, Tidningen global, Miljömagasinet, ETC med flera.

Ja, så gick det till när mångfalden fick ännu en törn. Tröst ges vid en anmodad ”lägereld”, där samma-ismens gäster byter tevesoffor med varandra. Hur står vi ut?