Det hela började för flera månader sedan, när jag kall om händerna fann ett par vantar som jag glömt att jag hade. Det var först när mina stelfrusna fingrar fått upp värmen som jag verkligen såg vantarna. Färgen är blå, med mönster i gult och rött och en stjärna, eller kanske en snöflinga, i mitten. Det kan vara min mamma som har stickat dem, eller min mormor. Jag skäms lite över att jag inte vet. Om stickning kan jag ingenting och tyvärr lyckades inte syslöjden i skolan få mig att anamma hantverket.
Lovikkavantar känner jag till, men de här är annorlunda och de väcker min nyfikenhet. Jag söker bilder av vantar på Instagram och hamnar på en sida som drivs av etnologen Erika Nordvall Falck. Jag kontaktar henne med en bild av mina vantar, och här startar min djupdykning i vantvärlden. Erika berättar att mönstret och färgerna påminner om liknande i Karesuando-området. Det stämmer bra, och en dörr till ett kulturarv öppnas för mig. Vantar har alltid varit en så naturlig del av mitt liv att jag aldrig tänkt desto mer på dem. De stickade vantarna har värmt fast de varit blöta, de har varit lagom svala på våren. De har alltid funnits där, hittat in i mitt liv fast jag aldrig stickat dem själv. I vantarna ryms omtanke och kärlek på ett vis jag aldrig tänkt på. Förrän nu.
Vantarna berättar en historia också. Genom mönster, färg och form, genom på vilket vis garntrådar lagts om varandra; oftast av kvinnohänder. Kvinnor likt Erika Aittamaa i Lovikka och Maria Juuni i Porjus, med ansvar för hus och hem, som tog saken i egna händer för att få mat till familjen. Handarbetet gav en inkomst. Och när man läser på om vanthistorien så blommar den ut här i norr. Jag tror nog att den har sitt säte här, och inte i södern, som ofta påståtts.
Minnesbilderna kommer i en strid ström. Min syster som jag pratar med i telefon minns också. Mormor i teve-soffan, stickandes utan att ens titta på sina händer. De hårt spända garnnystanen, kardorna i korgen, de mjuka julklapparna till släkten. Och mamma, mostrarna, svärmor; alla de andra kvinnorna i min omgivning som alltid låtit stickorna glöda. Skapat användbara konstverk. Det är lite vemodigt att jag är den brutna länken i generationers kunnande som varit kopplat till överlevnad här i norr.
Nu bär jag alla mina vantar som om de vore gjorda av guld. Så mycket är de värda för mig. Och glad blir jag på köpet.