Jag såg ut genom fönstret, dagen hade långt ifrån vaknat men det hade den inte söderöver heller. Sedan kom det blå ljuset, snön, stjärnorna och norrskenet och Norrbotten var sannerligen inte becksvart på något vis.
Julen har kommit och gått och som vanligt drömmer jag om att i lugn och ro ligga och läsa en bok med en chokladask vid min sida. Det blev inte så, inte det här året heller. Dagarna rusar iväg och nätterna går ännu fortare. Plötsligt är det nyårsafton och överallt ser jag tillbakablickar på året som gått. Det som satt sig i mitt minne och som jag ännu inte fått rätsida på är pratet om en svensk kulturkanon (som ska uttalas med betoning på bokstaven a, inte som det krigsvapen det ligger nära till hands att tänka på just nu). SD har lagt många motioner om kulturella insatser och en svensk kulturkanon har varit ett av deras önskemål. En kulturkanon ska vara en lista med svenska kulturella verk som ska utgöra ett slags referensram som ska ena folket och hjälpa oss att förstå oss själva, enligt kulturminister Parisa Liljestrand (M). Elevernas läslust ska visst öka när de får ta del av denna kulturskatt.
Men ursäkta: Ska läslusten öka med en lista utsedda böcker? Jag tror inte problemet ligger riktigt där, men jag vet inte. Jag kan ha missuppfattat hela grejen. Nu har många protesterat mot denna kanon. För vem kan bestämma vad som anses kulturellt viktigt och inte? I slutet av nyhetsinslaget på SVT delar Liljedahl villigt med sig av sin låtlista, perfekt för träning, tydligen. Den går under namnet "Milfmamman". Vad det betyder kan den intresserade googla upp. Under tiden fortsätter jag fundera på om en kulturkanon kan komma att uttalas annorlunda och bli ett krigsredskap ändå. Jag vet inte. Det vet ingen.
Men nej, det känns inte bra att avsluta året med att vara pessimist. Bättre då att se framåt. Att kulturella aktiviteter påverkar hälsan på ett positivt sätt kan jag konstatera, även om jag inte hann med den där boken och chokladasken i jul. Film har jag sett; bland annat "Mummun Leipä", som varenda Tornedalsättling kan känna igen sig i. Och Hooja har jag analyserat. Kanske är det som de själva säger i en intervju: ”Bara för att det går bra med musiken så försvinner inte snön för det.” (Aftonbladet 221226). Det kanske är någonstans där som själva kärnan till deras succé finns; vardagen rullar på mellan skiftbyten, snöskottning och musikaliska framgångar. Vi känner igen strävandet.
På nyårsdagen blir det premiär för Nyårsrevyn i Kiruna och med Erik Norberg i spetsen ska den ha stadsflytten som tema. Ett par veckor senare blir det EU-toppmöte i stan. Nej, varken Kiruna eller Norrbotten är i mörker, oavsett vad de tror söderut. Med önskan om ett gott nytt år: Det är faktiskt nästan så att vi bländas av allt ljus just nu.