Ändå måste jag börja med ett par kommentarer kring min förra krönika där jag dristade mig till ett litet, litet uns av kritik mot hur vi i Norrbotten ibland förhåller oss till saker. Att vi är bra, men kanske inte alltid världsbäst. I alla fall inte hela tiden.
Att en del reagerade negativt fick mig att tänka på två personer som mer eller mindre fått löpa gatlopp efter ett par uttalanden. Den första var Anette Carlsson som var distriktschef på SVT i Norrbotten under åren 1986–1989. I samband med att hon tillträdde sin tjänst intervjuades hon i lokalmedierna och sa något i stil med att ”det är väl inget märkvärdigt med Norrbotten”.
Ojoj, det skulle hon inte sagt.
Den andre är Kari Marklund, som var landshövding i Norrbotten 1999–2003. Han fick sina fiskar varma för att han under en intervju sa ”alla småbyar i länet kan inte överleva”. Jag minns inte den exakta ordalydelsen men andemeningen var i alla fall den.
Ojoj, det skulle han inte sagt.
Att han sedan hade rätt i sak, tja, det spelade liksom ingen roll.
Det är lite känsligt i överkant, tycker jag. Så kan vi inte ha det. Vi måste naturligtvis ha en öppen dialog där alla röster är välkomna, utan att någon behöver löpa gatlopp.
När sedan någon, oavsett vem, råkar säga Norrland i stället för Norrbotten så går säkringen hos en del. Jag förstår poängen, men det finns onekligen viktigare saker att lägga kraft på. Som att det heter ostbågar och inte ostkrokar till exempel.
Viktiga grejer, liksom.
Det finns ju en del elefanter i rummet som vi också undviker att prata om, men dem kanske jag återkommer till längre fram.
När jag knallade runt där på marknaden i Boden plockade jag fram mobilen och klickade mig genom nyhetsflödet. Som jag minns det var det då som nyheten om hur Norrköping hanterar kulturfrågorna briserade.
Rubrikerna talade om kulturslakt.
Efter det har kulturnyheterna duggat tätt och de lär säkert göra så under lång tid framöver.
Kulturen är uppenbarligen under attack. På många plan.
Exempelvis har stödet till kulturskolorna dragits ner ordentligt.
Det är barn som drabbas.
När kulturen attackeras är det vi alla som drabbas.
Det är mycket som stör mig kring detta, men framförallt handlar det om den retorik som används. De som vill dra ner på stöden till kulturen upprepar begrepp som ”kultureliten” och ”kulturetablissemanget” gång efter annan. Då får de det enklare att utmåla en tydlig fiende, profiler inom kulturen som vill roffa åt sig pengar. Återigen handlar det om att skapa en ”vi-och-dem-känsla”.
Retoriskt smart? Förmodligen. I alla fall är det en retorik som känns igen och är väl beprövad under olika faser i historien.
Men på djupet och i slutändan handlar kultur väldigt lite om någon elit. Och den känslan växer ju längre från storstäderna man kommer.
De som drabbas av neddragningar inom kulturen är . . . vi!
Barn, unga, halvgamla, gamla, friska, sjuka. Stora och små. Glada och ledsna.
Alla vi.
Alla vi som behöver ge själen näring och inte bara stirrar stint på plånbokens tjocklek. Det finns faktiskt andra värden i livet.
Konst, poesi, musik, dans, stickning, litteratur, skapande, föreningsliv. Allt det där som få av oss vill vara utan eftersom livet skulle bli så mycket torftigare.
Så det handlar ytterst lite om någon kulturelit. Vi ska inte låta oss luras av retoriken. I stället ska vi ställa oss i armkrok framför klåfingriga beslutsfattare för att försvara de här värdena.
Astrid Lindgrens berömda rader ur Bröderna Lejonhjärta kommer till mig:
”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”