Krönika
Den som inte sett serien om Pernilla Wahlgrens familj kan säkert ändå föreställa sig att det handlar om kändisar som glider runt i Stockholms finare kvarter, hänger med andra kändisar och pratar om sig själva inför ett kamerateam.
Jag råkade hamna framför Billgrens av en slump när jag zappade runt i tevesoffan på jakt efter något annat än mat, mord eller sport. Public service-tv hade alltså kopierat det framgångsrika konceptet och serverade en annan kändisfamilj på precis samma veckodag och samma tid. Konstnärerna Billgren istället för artisterna Wahlgren. Medverkar gör Elsa Billgren, dotter i familjen och –precis som Bianca Wahlgren– influenser till yrket. Syftet med serien är enligt henne att få ”en katalysator för att umgås på ett nytt sätt och hänga mer tillsammans”. Alltså för de medverkande, inte för oss tittare. Dem hon vill hänga med är i alla fall de frånskilda föräldrarna Ernst och Helene. Bland det första Ernst säger är att han och Helene först var väldigt skeptiska till teveserien och tackade nej.
Ja, och där hade vi kunnat sätta punkt och gå vidare med livet. Teverutan lider inte brist på kändisar som sitter hemma hos varandra, gärna runt ett matbord, och till synes förtroligt ”bjuder på sig själva”. Men jag kan gissa mig till hur SVT resonerat. De tänker sig ett välbeprövat recept– kändisdokusåpa – men av mer pretentiös art. Något kreddigt, som folk som jag utan att skämmas gärna erkänner att vi tittar på. Saken är bara den, att en idé inte får vare sig kvalitetsstämpel eller raison d’être bara för att huvudingrediensen är kulturadel. Wahlgrens värld är ytligt, världsfrånvänt och ganska humoristiskt. Äkta Billgrens är ungefär samma, fast utan humor.
Pappa Billgrens ”yviga bekantskapskrets” beskrivs genom att Elsa namndroppar Kronprinsessan Viktoria och Olle Ljungström innan E-Type kliver in i kamerafånget för att lovorda sin vän. Vi får följa med Elsa på Elle-gala där hon tar emot ett pris och Efva Attling skrider upp i en kreation som för tankarna till Teletubbies och några trendiga unga kvinnor försöker se lekfulla ut i ett bollhav. Mitt i champanjeskålandet utbrister Elsa att hon är så tacksam över att få vara bland viktiga människor som gör riktiga saker.
Billgrens är säkert trevliga människor, men själv vet jag allt jag vill veta om dem redan efter del ett. Innan slutklippets floskler om familjens charmigt udda karaktärer och om att inte vara en kopia när man kan vara ett original.