När jag såg Springsteen naken

Så satt jag där. I soffan vid nöjesredaktionen på plan 6 i den stora Aftonbladet-skrapan nästgårds med Globen. Det var en fredag, alldeles nyligen, och nu var det min tur att tackas av efter en vikarieperiod som reporter.
Runt omkring mig satt de som varit mina bollplank, chefer och kompisar på fältet. Människor jag delat allt från skrivbordskomplex, till tre små toalettbås ihop med i sju månader.

Vi kände varandra. På det där sättet som man bara gör efter en lumpenperiod, en tid på en öde ö som filmas av ett produktionsbolag, eller för all del, som när man slitit sitt hår efter direktsändningar av stora tv-program för att hitta den bästa vinkeln som ska kvala in som nyhet till nöjesstarten.
Ändå satt jag där målllös när nöjeschefen skar upp en bit kaka till automatkaffet och formade orden "Jaha Klas, vad var det bästa jobbet du gjorde under din tid här på Aftonbladet?"

Jag tror jag mumlade något enstavigt om en Lady GaGa-intervju i Östersund där hon talat om droger eller hur jag lyckats avslöja Hultsfredsfestivalens miljonsmällar. Men det var först när jag vände på frågan, tillbaka till chefen, och han bergsäkert svarade "När du duschade med Bruce", som det slog mig.
Hultsfred-avslöjanden och djuplodade intervjuer med popstjärnor i all ära. Vem bryr sig om festivalchefer som mörkar miljoner om du är ensam (?) journalist som lyckats tvåla in sig med duschcreme bredvid New Jerseys viktigaste bidrag till rockmusiken? Om du är en av få män (?) i världen som fått vila sin blick på den där kroppsdelen som skulle göra en simpel fotograf till paparazzi-miljonär?

Man ska nog då som yrkesman finna sig i hur två år på journalistlinjen och snart tio år som skribent kan kokas ner till en enda viktig beståndsdel. Hud.
Och journalistik handlar ju, när den är som bäst, om två saker. Att få folk att le och i bästa fall att då och då få göra lite skillnad, när man någon gång får äran att springa över en story som verkligen förändrar något.
Man kan inte blunda för det faktum att trots att jag jobbade 110 timmar med att avslöja Hultfredsfestivalen och bara tre minuter med att duscha med Springsteen på gymmet vid ett lyxhotell i Stockholm, så är det i dag få som minns det förstnämnda.

Jag fick ett (1) läsarmejl efter mitt dokument om Hultsfreds miljoner. En person med signaturen Pedda som bad mig "dra åt helvette och lämna smålänningarna i fred".
Dagen efter mitt Bruce-knäck, komplett med paparazzi-bild från min iphone när bossen satt i axelpress-maskinen, så var min inkorg så full att det tog mig 15 minuter att bara sortera ut vilka jag skulle svara. Hälften av mailen var kollegor, från tidigare arbetsplatser och den nya som undrade en enda sak. Hur stor var den? Vem sa att en nöjesjournalist har ett lättviktigt jobb?