Monsterfågel till middag

Jag sticker köttkniven rakt in i leden för att stycka ett kycklinglår. Det knakar och knastrar. Köttvätska flyter ut på skärbrädan och det skvätter på kökskaklet då jag drar av skinnet.
Egentligen är allt som det varit, hundra gånger förut. Kyckling till middag en helt vanlig onsdag är ingenting märkvärdigt eller annorlunda. Men jag känner en plötslig sorg och avsmak. Trots det fortsätter jag att lägga upp bitarna på ett ugnsfat tillsammans med lite olivolja och en nypa örtkryddor.
Skillnaden mot förut är att jag samtidigt med den styckfrysta kycklingen nu har den nyutkomna boken Monsterbiff till middag som kvällslektyr. Det är Torbjörn och Ylva Espings nyutkomna epos över djurhållningen i Sverige som recenserades häromdan här på NSD Kultur.

Långt innan jag öppnar boken fattar jag att det inte kommer att bli någon skönläsning. Jag förväntar mig ingen saga om djurens Eden. Med ett litet uns av logik har man redan förstått att en kycklingfarm nog mer liknar ett koncentrationsläger än någonting annat, med undantaget att det finns gott om mat. Men jag har aldrig lyckats visualisera det.
Innan denna middag har jag alltså tagit del av detaljerade beskrivningar över hur denna kycklings korta liv gestaltat sig.
Att hon sannolikt fått dela rum med 45.000 andra kycklingar, och slagits om utrymme med upp emot 25 andra fåglar per kvadratmeter.
Kanske hade hon också problem med att gå. Upp emot var åttonde haltar fram - eller orkar i värsta fall inte resa sig mot slutet av det 35 dagar korta livet. De är alltså så sönderavlade att benen inte orkar med. Ett ansenligt antal växer också så fort att de dör av hjärtslag.
Jag stoppar in fågeln i ugnen och försöker samtidigt räkna ut hur många kycklingar som skulle haft boyta på ugnsplåten, men ger upp matematiken. Tillräckligt många.
I väntan på att hon ska bli färdigstekt fortsätter jag att läsa ur boken och förstår att hon troligen också har haft tarmproblem av att ha ätit för mycket av den mer eller mindre kemiskt framställda maten med det nödvändiga proteintillskottet.
Strax ska också barnen i min familj äta av en fågel som sannolikt blivit antibiotikabehandlad i förebyggande syfte. Koccidiostatika rakt ner i fodret.

Köksklockan ringer.
- Kom barn, nu är det mat!
Den yngsta pillar mest. Doften som spridit sig i köket är nu inte alls likadan som förut. Luften allt för fylld av associationer.
- Ät nu. Det här är ju jättegott, hör jag mig själv säga till barnen.
Men innerst inne är det tvärt om. Tuggorna växer i munnen.
Att äta kött och fågel har alltid varit en självklarhet för mig. Vegetarisk mat har jag i och för sig inget emot. Men allt för ofta saknar jag mättnadskänsla efter en middag gjord på bönor, pasta och kikärtor. Böngroddarna smakar gott, men jag blir inte mätt. Finns inte köttet med känns det som om någonting fattas. Jag vill alltså äta fågel, det vill jag verkligen. Men inte på det här sättet. Inte med överindustrialisering, inte med branschens överdrivna avel. Det är också mycket märkligt att denna kyckling kostar mindre än gurkan vid grönsaksdisken.
- Jag tycker inte om kyckling, säger fyraåringen plötsligt.
Hon kanske anar. Hon kanske känner vanskötseln på smaken.
- Prova den här då, säger jag och letar efter en strimma riktigt mört kött in mot benet på ett av kycklinglåren.
Motvilligt provar hon en bit.
- Ät upp den goda maten nu barn, hör jag mig själv säga.