"Mobiltelefonen har dödat filosofen inom mig"

Jag hatar min mobiltelefon, av den enkla anledningen att jag denna sommar insett hur den steg för steg förstört filosofen inom mig. Smygande kom det. Men nu är det satt i fullbordan. Jag lägger den på skänken, och den dallrar till ibland med meningslösa meddelanden eller proklamationer eller med sådant som implicerar att jag borde göra någonting...för någon annan, eller så är det bara att jag skulle ringa mamma. Nu kan jag inte sluta stirra längre.
Jag hatar mobiltelefonen för att jag aldrig mer blir överraskad eller förundrad. Med tynande tydlighet minns jag min telefonfria barndoms somrar då vi kunde konsten att lyssna. Örat kunde uppfatta olika sorters vibrationer från havet, kunde skilja olika motorljud från varandra. Det hördes när vännerna x kom, eller när y var på ingående, och vi rusade ner till stranden i förväntan med förtöjningslinorna framtagna i all hast. Jag minns att den där glädjen i att bli överraskad är helt borta nu. För numera har alltid den nutida x och y redan ringt för flera dagar sedan.
Men då hörde man prasslet från skogen också, när farfar kom gåendes med korgen. I den låg alltid farmor. Inte rent fysiskt, utan hon låg där i form av ett litet brev där hon förklarade att hon ännu var på jobbet men att hon ändå liksom fanns där i korgen i form av palt eller bullar.
Hon hade bemödat sig, stigit upp tidigt på morgonen och bakat innan hon vandrade iväg med sina värkande fötter till värvet på möbelaffären i Boden.
Jag hatar att allt det där är försvunnet.

Jag hatar också ungdomarna som aldrig kan ha ett vanligt fast telefonabonnemang så att man kan ringa dem hemma en vanlig vardagskväll. När jag ringer vill jag i alla fall kunna ana var mottagaren befinner sig, livsläget etcetera. Men då är de alltid på någon fest de där ungdomarna, eller på väg in på en biograf, eller någon annan olämplig stans. Men messa då innan, säger vän av oordningen och fattar inte att jag vill slippa stirret. Jag vill slippa stirra i rutan på min egen mobiltelefon. Jag hatar att vänta på svar från omvärlden.
För jag hatar ock sms. Jag hatar sms för dess frktningar och oklarheter, för dess otyg att komma med sina o och ;- mitt i maten, för detta eviga pipande och vibrerande med sina meningslösheter och meddelanden som att "vi kommer snart" eller "nu åker jag" eller "vi ses i kväll" eller "ok" eller "köp 2 liter mjölk". Ett otyg av påstådd kommunikation. Allt är propåer.

Jag hatar mobiltelefoner, för nu börjar det första barnet bli stort nog. En telefon är redan bortslarvad, den gamla avdankade Nokian som ingen längre använde. Så skit samma var väl det. Men nu ska det vara "en som man kan filma med". Och eftersom barnen numera har slutat önska sig saker utan mer vandrar rakt in i ska-ha-åldern är det mera för pappa att acceptera fakta, ta in kostnadskalkylen och göra om budgeten. För jag vet vad som väntar. Jag har redan fyllt på kontantkort för släktingars barn när alla var utflugna, eller på konsert i Göteborg, bara för att de ska kunna sms:a varandra otvetydiga meningslösheter såsom "har ni det bra" och "vi åker nu" eller "vi träffas vid den gröna stolpen". Sådant som de redan gjort upp på förhand.
I början tänkte jag att mobilen kan vara bra att ha om det händer en någonting i bilen eller ute på sjön. Men ännu har det inte hänt någonting, inte ett skvatt.
Bara därför hatar jag min mobiltelefon, och av den enkla anledningen att jag inte någonsin och aldrig klarar av att stänga av den. För mamma kan ju ha ramlat och slagit sig och ringer för att hon måste ha hjälp. Och det kan ju komma något annat viktigt samtal, man vet ju aldrig.