Nu är jag vid kusten. Jag promenerar omkring på Luleås bakgator, beundrar gamla byggnader, tar mig verkligen tid att titta. Här finns inget obebott förfall. Från och med nu ska jag dela mitt vanliga liv med ett annat slags tillvaro och ikväll tillåter jag mig att andas en luft fylld av framtidstro. Här bakom stadens kuliss trivs jag så mycket bättre än inuti kärnan av stressig trafik och butiker med bländande vitt ljus.
Hur enkelt skulle det inte vara om jag för gott kunde ta bort den där sugande känslan i magen? Känslan av att mitt riktiga hem där långt bortom bergen kallar på mig. Men tänk då på dem som genom tiderna flyttat från sin hembygd för att aldrig återvända, tänk på den sugande känslan i alla dessa magar.
Jag har bestämt mig för att leva det moderna livet, att ta vara på teknikens framsteg och möjligheten att vissa dagar kunna jobba hemifrån byn. Att utvecklas i det yrke jag valt att satsa på, dessutom för den arbetsgivare jag länge känt mig lockad av. Ett sådant upplägg är inte alla förunnat. Förunnat är det heller inte många att på heltid bo kvar i glesbygden och försörja sig på ett arbete som motsvarar ens utbildning. Då ska man ha tur. Rätt kontakt på rätt position fungerar också.
Bortplockad ur den naturliga miljön, nedställd på gator där fötterna snubblar över hinder som inte finns därför att de är inställda på att kontinuerligt manövrera sprucken asfalt, bucklor och grusvägsgrus. Mer än på ett kalhygge måste jag här vakta mina fötter så att de inte sviker mig nu när det faktiskt överallt finns folk som kan se mig.
Och allt känns så stort här, men inte stort och oändligt som hemma, där det storslagna helt är naturens förtjänst. Det stora i staden är gjort av människohand. De höga husen, de vackra parkerna fyllda av blommor och lummiga träd. Båtarna i hamnen. Här är det möjligt att bara vara en i mängden, att glida med och känna sig fri. Fri från kampen för bygdens överlevnad och ältandet över svunna tider.
"Ta mig bort från byn, men aldrig byn ifrån mig..." sjunger Hooja i mina lurar. Det handlar om den där sugande känslan. Om att få komma hem till byn, om bergens välkända konturer mot himlen, om att allt faller på plats av vänskapen med varje träd och varje sten.
Det är femton mil hem, och femton mil är faktiskt inte alls så långt.