Händelserna har uppmärksammats på ledarsidan, så jag tänker inte avhandla dem på detaljnivå. Den här texten skall istället försöka handla om konstens roll i historieskrivningen.
För det är högst osannolikt att vi hade uppmärksammat Ådalenhändelserna som vi gör idag utan författaren och journalisten Birger Norman. Han växte upp på Svanö, bara några kilometer från Lunde, där militären öppnade eld mot arbetarna i demonstrationståget. Nästan fyrtio år senare skrev han den reportagebok som kom att återaktualisera vad som hände de där dagarna i maj 1931. 1971 dramatiserade han händelserna i pjäsen ”Sol, vad vill du mig” och tio år senare medverkade han vid femtioårsminnet med en nyskriven diktsvit.
Ansvarsfrågan debatterades livligt i tidningarna efter händelsen. Borgerliga skribenter lade skulden på arbetarna, medan kommunister, anarkister och syndikalister lade skulden på militären. Socialdemokraterna och LO vacklade rejält och när partiet bara några år därefter påbörjade den regeringsperiod som kom att bli lång och lyckosam, ville man möjligen helst av allt förpassa händelsen till historien. Det ville inte Birger Norman. Trots att han själv var socialdemokrat. Jag törs nog med säkerhet hävda att det var hans återkommande vilja att konstnärligt bearbeta händelserna som lade grunden till vårt starka kollektiva minne av dem.
Men det blir inte alltid så. Varför är svårt att spekulera om. Gunnar Kieri och Ivar Sundström skrev visserligen en bok om arbetslägret i Storsien på 40-talet, Kerstin Wixe ett längre reportage om detsamma, men hade vi inte behövt nysta mer i det där? Det dröjde många år innan jag kände till det, trots att jag varit politiskt aktiv under större delen av mitt liv. Vore det inte viktigt för den samlade berättelsen om Norrbotten att tydligare uppmärksamma de oförrätter de frihetsberövade utsattes för?
Jag har inget tydligt svar på frågan om hur vi borde göra. Kanske måste vi rent av släppa en del av det som varit för att orka förbereda oss på det som kan komma att hända framöver. Demokratin kan aldrig tas för given. Övergrepp kommer att ske. Den ensamma människans röst är svag, men genom konsten kan den göras stark nog att höras. Där och då hoppas jag att vi minns Birger Norman och Ådalen 31.