Genom historien, kalla det evolutionen om du vill, så har människan alltid haft för lite kunskap om saker. Sanningar om hur livet skulle levas fick man ur en helig bok eller av det som fanns runt omkring en. Man lärde sig hur man skulle jaga vissa djur och om det regnade på en viss tisdag i mars så skulle sommaren bli dålig. Människor tog sig fram ändå, utan att veta speciellt mycket, och man överlevde. Dagarna gick och kunskapen i sig var inget problem, även om den kanske inte alltid var sann. Vi lärde oss lite i taget, jorden var platt för det visste man, och strukturer skapades just där i samhället som man bodde i.
Postmoderna teorier säger att det inte finns någon objektiv sanning, vilket har blivit mer och mer påtagligt under det senaste decenniet. Det är i alla fall min tolkning. Folk använder argumentet “men det här är min sanning” för att neutralisera meningsmotståndare och diskussionerna tar sig ingenstans, i bästa fall bara runt och runt och runt. Vissa är livrädda för vaccinet och säger att det är en konspiration som makten håller på med för att styra sina medborgare och några oroar sig för strålning från 5G-master. På andra sidan sitter ett annat läger som pekar och förlöjligar, kallar personerna dumma och inkompetenta. Till och med farliga.
Ju mer jag har tänkt på det här ju mer börjar jag tro att vi som människor inte är redo. Vi har länge sagt att med kunskap kommer insikt, med bättre vetande kommer vi som art att utvecklas. Problemet, som jag ser det, är att vi helt enkelt inte kan hantera all fakta. Konspirationsteoretikerna är inte alls några dumskallar, många av dom är mycket pålästa på sitt ämne, och forskning kan genom postmoderna glasögon se olika ut för olika personer. En studie som betyder framgång för mig kan betyda hot för någon annan. Vi är människor på savannen som kan googla fram 4 000 olika sätt att jaga på. Om jag tycker att kunskap är dåligt? Inte alls. Det jag menar är bara att kanske hade människorna för tusentals år sedan inte alls för lite kunskap utan precis lagom. Precis så mycket som våra ensamma hjärnor kan hantera.
Så nästa gång reflexen säger till dig att skratta åt någon som demonstrerar för sin sanning, nästa gång du kallar någon för grottmänniska, se dig själv i spegeln innan och förstå att olikhet också kan vara en möjlighet. Ett sätt för oss alla att utvecklas och bli något större. Ett sätt att faktiskt använda den oändliga kunskapen som finns till något bra. Samtidigt som jag förordar förståelse så ser jag tydligt isen krackelera under mina fötter, där ett ifrågasättande många gånger faktiskt kan vara farligt, men jag håller fast vid hoppet om att vi kommer överleva också det här. Jag lyssnar på din sanning och du lyssnar på min. Sen jagar vi tillsammans.