Den 26 september i år skulle min mamma ha fyllt 108 år om hon hade levt.
Jag brukar reflektera lite extra över hennes liv varje år just det datumet. Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur strävsam hennes levnad kom att bli och jag blir mer och mer full av beundran över allt som hon uträttade – liksom de andra kvinnorna i trakten.
Det slår mig också nu när jordens resurser står i fokus att dessa kvinnor i dag skulle räknas som något av förebilder när det gäller till exempel återbruk och närproducerat.
Mamma flyttade en mil från sin hemby till pappas hemby och hans föräldrahem där farfar bodde kvar. När mamma var 21 år och pappa 28 föddes det första av sammanlagt 14 barn som de kom att få.
Pappa arbetade i skogen och var ofta borta i jobb under veckorna. Mamma fick då ensam ta ansvaret för barnaskaran och för skötseln och mjölkningen av de kor som tillsammans med häst och tidvis får ingick i det småbruk som utgjorde den andra delen av försörjningen.
Det fanns ingen elektricitet, vattnet togs ur sjön eller en brunn på gården och toalett och badrum var det förstås inte tal om utan utedass och bastu var det som gällde. Varmt vatten ordnades i en veduppvärmd gryta i ladugårdsköket och på vedspisen inne i bostadshuset som bestod av ett stort pörte och en kammare.
Mathållningen byggde på slakt av gårdens djur och på fisk från sjön alldeles intill. Älg-, fågel- och harjakt gav också kött. Av mjölken tillverkades smör. Bröd bakades av antingen egenodlat spannmål som malts till mjöl eller av köpt mjöl, som tillsammans med socker, kaffebönor och salt, var bland de få produkter som inhandlades. Annars var det självhushållning som gällde.
Potatis odlades och alla slags bär som fanns i skogen plockades och förädlades av mamma till sylt, saft, soppa och kräm.
Kläderna syddes ofta av kvinnor i trakten som var speciellt kunniga på det området. Mamma kardade och spann garn av fårens ull och stickade sockar och vantar. Alla plagg ärvdes från barn till barn så länge de höll för att sedan klippas till mattrasor och vävas till mattor.
Barnen fick tidigt lära sig att ta hand om yngre syskon och att undan för undan också delta i allt annat arbete.
Kvinnorna i byn samarbetade mycket med varandra och umgicks flitigt. En var byabarnmorska och hjälpte sina medsystrar med deras täta förlossningar.
Religionen gav kvinnor och män kraft att klara av det strävsamma livet.
Varje söndag samlades de till laestadianska byaböner hemma hos varandra.
Det var obligatoriskt för barnen att delta i bönerna. Jag minns många fantasieggande läsningar ur bibeln och många psalmer. I det nuvarande barndomshemmet som byggdes 1953 och som jag föddes in i – med bekvämligheter som rinnande kallvatten, toalett och elektrisk spis – sitter bibelord och psalmer i väggarna.
Religionen fanns där i glädje och sorg. Sorg drabbades min mamma av i nästan omänskligt stort mått. Hon tvingades följa pappa och inte mindre än fyra vuxna barn och ett spädbarn till graven. Tron höll henne uppe och gav henne tröst och kraft att fram till sin död vid 83 års ålder uppskatta livet och bära omsorg om alla omkring sig.