"Jag tar mina nyinköpta julklappar och beger mig ut till bilen. På väg hem genom en vit värld av snörök hör jag på radion om en lastbil med sprängmedel som vält", skriver Anna Kuru.
Så ser den ut, tavlan som hänger ovanför mitt skrivbord och som är målad av Kirunakonstnären Lisa Lans. Målningen talar till mig på många sätt och är som konst ska vara; den väcker känslor och berör. Vid en första anblick kan verket se stillsamt ut, men det finns en oro över penseldragen. Eller så är det bara så jag tolkar allt när jag står i en kassakö mitt i julstressen och av någon anledning kommer att tänka på tavlan.
I shoppinggallerian är stämningen på topp. Folk är glada, men min egen julstämning naggas i kanten när jag ser rännilen av män bärandes ölflak från Systembolaget. Just den butiken borde nog ha placerats lite mer oländigt till, längst bort ifrån alla parkeringar. Jag har svårt att se kopplingen med alkohol och en fridfull jul och lider med dem vars familjer havererar under högtiden.
Jag tar mina nyinköpta julklappar, glad över att vi har en levande och mysig bokhandel, och beger mig ut till bilen. På väg hem genom en vit värld av snörök hör jag på radion om en lastbil med sprängmedel som vält.
Jag försöker bryta mönstret av julstress själv, i varje liten detalj. Vänja både mig och familjen vid att julen inte går under även om allt inte är som det brukar. Livet går nämligen inte att planera, det gör som det vill och som människa får man försöka anpassa sig. Vad som egentligen betyder något här i världen tänker jag på under julafton, när jag besöker både sjukhus och äldreboende. Och att ensam inte är stark. Inte alls.
På kvällen värmer jag bastun. En vana som jag gärna håller fast vid. I bastuvärmen börjar flätan, gjord av haijuheinä, doftgräs, sprida sin mjuka doft där den hänger på väggen. Gräset är plockat på ängen där min farfars mormor som barn en gång sprungit, på andra sidan gränsälven. Tanken svindlar och tiden blir ett märkligt ting. Gränser mellan länder, mellan folk, är vårt eget påhitt. Vi är alla lika.
"När bastun blir för het gläntar jag på dörren och låter ångan stiga mot en stjärnbeströdd vinterhimmel".
Det är bra att känna till sina rötter, men lika viktigt är det att fundera över vart man är på väg. I bastuns tystnad kan jag tänka klart. Jag doppar lövruskan i vatten och låter de torkade löven komma till liv över huden. Kanske är tavlan ovanför mitt skrivbord egentligen bara en spegling av mig själv. Kanske är det jag som står där med blicken vänd mot fjällen, och med ryggen mot någon annan.
När bastun blir för het gläntar jag på dörren och låter ångan stiga mot en stjärnbeströdd vinterhimmel. Jag slänger ut en önskan om det nya året som är på väg. Blundar. Vi behöver alla känna stillheten inom oss, släppa jäkten, landa. Men det finns något som är ännu viktigare: Mest av allt behöver vi människor varandra.