Maja Ivarsson knep av av två finalplatser i första deltävlingen av Melodifestivalen 2025.
Fröken Snusk spelar biljard, John Lundvik morgonpromenerar på isvägen, Linnea Henriksson äter sushimiddag på Kasai, Edvin Törnblom bryter sin vita månad på Quality hotel och Hooja dansar på ett löpband.
Melloveckan i Luleå är över och jag övar undermedvetet danssteg till "Hush hush", snurrar mikrofonen likt Maja Ivarsson gör på scen när jag intervjuar och går upp i falsett för att pricka tonarten i "Den känslan" i duschen.
Det har varit svårt att inte dras med i cirkusen när arbetsdagarna spenderats i sällskap av artisterna, i en arena framför genrep eller i ett pressrum med gemensam puls och med ett och enda fokus - Melodifestivalens första deltävling 2025.
När nyheten om Hooja som mellanakt släpptes under torsdagen rusade förväntningarna på helgens fest. Skulle Melodifestivalen lyckas vara mer Norrbotten-förankrat än våra egna festivaler?
Schlagerfantasterna tog revansch på genrepspubliken under lördagens direktsändning.
Med maskerade favoriter på scen, den deltävling med starkast lineup och en nytänkande programledarduo var hälften redan vunnet, resten var upp till Luleå.
Men vår tids, kanske sista, lägereld fick det knappt att lukta rök i stan. Högtrycket på festen som det pratats friskt om kändes mer som ett lågtryck med tillhörande huvudvärk.
Med några enstaka banderoller och ett par reklamskyltar bidrog inte direkt någon rekvisita till feststämningen. Stan ekade tomt på glitter, evenemang och rosa fluff. Var det hade kunnat vara lokala arrangemang stod i stället en ledsen julgran kvar.
Raderna gapade tomma under fredagens genrep.
Fredagens genrep som det påståtts ha varit "biljettrusning" till, doftade publikfiasko med tusen tomma platser och ekande rader.
Även om Luleås verkliga fantaster tog revansch på genrepspubliken – som enligt Maja Ivarsson inte bara var få utan också taktlösa – under lördagens direktsändning, var det först det först en kvart innan sändning som ishallen tog glöd för första gången.
Den upphaussade Mellopyron räckte att värma upp Coop arena med en brinnradie som knappt sträckte sig till Kvantums parkering, än mindre till isiga Storgatan.
När Klubb Chromas tänkta schlagerfest för Luleåborna blev inställd på grund av logistiska skäl släcktes den sista glöden och Luleå återgick till sin forna form som hockeystad med en kvarglömd fjäderboa på bussen hem som enda vittne om att det hade varit något annat.
Visst hettade det till när Hooja och Käärijä bjöd på numret med störst behållning. Men förutom Pajalafrack i mellanakten och inslag när Adrian Macéus klappade en ren, saknade programmets innehåll geografisk bredd och fokuserade på Stockholms-referenser som en tioåring i Norrbotten aldrig hört talas om.
Även om det ur ett humoristiskt perspektiv fick det att rycka i mungiporna går det inte att låta bli att undra - Är Melodifestivalen hela folkets fest eller ett Stockholmsjippo?
Kanske spelar det inte någon roll, när vi knappt bryr oss själva.
"Även om det ur ett humoristiskt perspektiv fick det att rycka i mungiporna går det inte att låta bli att undra - Är Melodifestivalen hela folkets fest eller ett Stockholmsjippo?", skriver Melanie Åström om programledarnas sketcher.