Alla skolböcker och alla böcker på biblioteket är på ett annat språk. Inte ens på rasten, med dina klasskamrater, kan du använda ord som är dina. Läraren hör allt, ser allt, och örfilar väntar de barn som inte lyder.
Det här är vardag då mina föräldrar växer upp. Försvenskningspolitiken har för länge sedan kommit till norra Sverige och detta är en del i det hela. I likhet med många andra från Tornedalen lämnar mina föräldrar i unga år sina hembyar och flyttar in till Kiruna. Där finns jobben; malmen ska fram och staden växa. Många byter bort sina finskklingande efternamn mot svenska i stället; för att lättare få anställning, för att passa in i det moderna samhället. Och språket deras, det blir kallat både gruvfinska och hittepå, för inte är det något riktigt språk. Det har de ju fått lära sig redan första skoldagen. När den här generationens barn föds är det såklart svenska som gäller.
Men inte alltid. När ledigheter kommer och resan går mot hembyn igen, då är språket tillbaka. Och när jag som liten får vara bland släkten så händer något djupt inom mig. I språket blommar något som bara får sin rätta nyans just där. Ord och sammanhang som finns i hjärtat, långt inne.
I skolan får vi hemspråksundervisning. Jag väljer finska, försöker härda ut men förstår inte mycket. Borta är klangen, melodin och orden är inte desamma. Jag ger upp till slut. Jag får höra att den finska som talas i min släkt inte är något riktigt språk, bara en vilsen dialekt av något annat, talad av de som varken är svenskar eller finländare. Så går åren. Jag blir äldre. Svenskan är mitt språk nu men det förekommer ord som jag inte ens vet vad de heter annat än på meänkieli. Små, vardagliga ord som vi säger när allt annat låter fel eller inte finns. Maträtter, hjortronmyrens och älvens form, vattnets egenskaper, sikens ålder; allt som finns på vårt språk. Ord som inte på hundratals år använts i Finland.
Samtidigt börjar något hända. En känsla av att något berövats ett folk, att ett språk kan komma att dö ut om inget händer. Meänkieli, som betyder vårt språk, får till slut status som ett av Sveriges minoritetsspråk.
Det kom att dröja ända till 1957 innan förbudet att tala meänkieli på skolgården upphörde men resultatet av försvenskningspolitiken syns än idag. Det är en sorg att inte kunna tala det språk som funnits i generationer. Just därför ska meänkielidagen den 27 februari uppmärksammas; och alla och envar ska ges möjlighet att ta tillbaka sitt förlorade arv, sitt förlorade språk.