Matteifestivalen en konstnärlig framgång

Så är Peter Matteis sångarfest över och jag kommer att sörja det.
Den konstnärliga kvaliteten har varit på en fantastisk nivå. Inte minst med tanke på den extremt korta produktionstid som man haft på plats.
Peter Mattei satte upp en Don Giovanni som sprudlade av leklust och spelglädje - även om själva Luleåreferenserna nog mest talar till de som bodde i Luleå när det begav sig på stadspuben för tjugotalet år sedan.
Och den klassiska konserten fick mig att le fånigt över hur jädra bra Mahler Chamber Orchestra var när den spelade Mozarts Jupiter, Symfoni no. 41 i C dur.
Dessutom har det varit roligt att se på festivalens masterclass. Det är ju en slags pågående arbete, men också ett fint pedagogisk tillfälle för publiken att förstå hur stor skillnad små detaljer kan göra i framförandet. Hur en skiftning i mental inställning hos sångaren förändrar innebörden, trots att tonerna är desamma.

Men även solen har en och annan fläck och det finns onekligen saker som måste fungera bättre till nästa gång.
Vi fick ett irriterat mejl från en läsare som som skrev:
"Norrbotten Big Band med inhyrde världssångaren Kurt Elling ger tre konserter med följande ordinarie priser:
9/1 Luleå 375-570 kr
11/1 Sthlm 150-325 kr
13/1 Umeå 160 kr
allt enligt ticnet.se.
Hur kan det komma sig att konserten är markant dyrast i Luleå?
Det är trots allt norrbottniska skattemedel som är huvudfinansiär till NBB!"
Svaret är att Matteifestivalen har satt det priset.
Norrbottensmusiken tar ungefär 50 000 kronor när de säljer in konserten till olika evenemang och sedan är arrangörerna fria att sätta vilket pris de vill.
Matteifestivalens ledning tyckte väl att 570 kronor var rätt pris.
Men för ett band som spelar flera gånger per år i Luleå är det svårt att ta 570 kronor för en konsert, när det i vanliga fall kostar runt 300 kronor.
Jag tror nämligen att det hade varit betydligt mycket mer folk i fredags om man tagit normala priser för Norrbotten Big Bands konsert med Kurt Elling.
Nu upplevde jag det lite drygt halvfullt i stora salen och arrangörerna får nog tänka över prissättningarna till nästa gång.
Man har missbedömt hur eftertraktade de dyra upplevelsepaketen egentligen var - ekonomisk kris eller ej.

Men jag hoppas att det inte är värre än att festivalen återkommer om två år.
För Peter Mattei har verkligen lyckats konstnärligt med sin festival.
Det har varit högklassiga konserter som visat Luleåpubliken var ribban kan ligga.
För egen del kommer jag att bära med mig minnet av Mahler Chamber Orchestra, Malena Ernmans briljanta barocksång och inte minst; Maria Fontosh framförande av Juvelarian ur Faust. Jag får gåshud bara jag tänker på det...
Och Don Giovanni...
Ja, herregud vilken föreställning.
Trots enkla medel åstadkom man en fullödig opera som visar att det inte behöver vara så förbaskat krångligt, bara kvaliteten på musiken är hög.
En bekant i operabranschen kallade Matteis uppsättning ett bevis på att regissörernas type-casting-tyranni måste brytas, till förmån för sångkvaliteten framför teatern. Det var lite hårt sagt, men jag förstår vad han menar - för med hög musikalisk kvalitet kommer trovärdigheten i karaktärerna och då spelar det ingen roll om sångaren "ser ut" som en Don Giovanni eller Carmen, eller vad det nu kan vara.
Och den kända operakritikern Gunilla Brodej har utropat Don Giovanni till årets bästa opera redan nu.
Det är ett djärvt uttalande i ett nationellt perspektiv eftersom året just börjat. Men hon kan mycket väl få rätt.
Och när det gäller Norrbotten behöver jag inte fundera. Jag kan inte se hur någon ska lyckas ställa upp ett bättre lag i klassisk musik på scenen det här året.