Förvisso vill jag ändå inte bli äldre än vad jag redan är, men något som faktiskt är bra med att åren går är att man blir mindre och mindre brydd om vad andra tycker om en. Och att vara fri, gentemot sig själv och andra, är ju inte alls klaustrofobiskt. Tvärtom är det befriande.
En del i att bry sig mindre och mindre om vad andra tycker om en är att finna det ointressant huruvida andra finner en åtråvärd. Av den anledningen förstår jag mig inte på den kulturdebatt om att åldras som kvinna där skribenter som Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Nina Björk de senaste veckorna uttrycker en olustkänsla för sina framväxande rynkor.
Jag är såklart fullt medveten om att de är äldre än vad undertecknad är och jag är också smärtsamt medveten om att för kvinnor händer det mycket från 30-strecket till 50-strecket. Inte nödvändigtvis i oss själva, men i hur andra ser oss. Äldre kvinnor har inte varit, och är fortfarande inte, en så självklar del av offentligheten som äldre män än. Att blir äldre som kvinna i ett patriarkat är därmed att i någon mån bli osynlig, och det vill man kanske inte.
En annan gång har jag skrivit eller sagt att jag vill skriva om allt som skaver och gör ont. Också den formuleringen tyckte jag om därför att den kändes sann. Jag tycker nog fortfarande så, men jag har också kommit underfund med att jag inte måste gräva i alla mina sår för varenda text jag producerar. Och när vi skriver om det som skaver ska det också vara på riktigt, annars är det inte någon poäng med att basunera ut det.
Nu tycker jag förvisso att vi helt borde revolutionera och omformulera vad skönhet är, men eftersom Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Nina Björk redan lagt den manliga blicken på dem själva tar jag mig friheten att också göra det (förlåt!): De är alla tre verkligen normativt skitsnygga och deras uttalanden känns därmed mest som "humble brag".
Nej, jag vet inte hur jag kommer att tänka på mitt utseende om drygt 20 år. Förmodligen och förhoppningsvis har jag då skrivit och sagt många fler formuleringar som jag tyckte kändes sanna, och sedan ångrat dem. Men nu skriver jag i alla fall detta som är sant för mig i dag: Att blir äldre är att inse att tiden en dag kommer att ta slut. När den insikten, på riktigt, slog mig blev det viktigaste från och med då att få ut så mycket som möjligt av min tid. Något som bland annat innebär att jag inte hinner tänka på hur ful jag eventuellt är.