Knappt ens en tuppkam, en skinnpaj belamrad med nitar eller ett par riktigt illasittande mjukisbyxor. Bara just något som vittnar om någon sorts känsla av vantrivsel i kulturen, ett försiktigt sätt att säga att man faktiskt inte är så angelägen om att bränna veckopengen på klädesbutikerna i samhället. Varken bland sådana som ser ut att gå på högstadiet eller bland sådana som ser ut att gå på gymnasiet. Det är istället det tillrättalagda som gäller. Och vad outsägligt tråkigt det är.
Det är märkligt, i den här tiden, som säger sig lämna så många beslut till den enskilde individen att själv fatta, att knappt någon väljer att se för hemsk ut. Om skalan är så bred som man vill framhäva borde väl några fler välja att se för hemska ut. Med tanke på hur många ungdomar det finns. Det är märkligt, i den här tiden, som bjuder så ofattbart många valmöjligheter när det kommer till vilka sorters kläder man kan få tag på, att knappt någon väljer sådana kläder som ser för hemska ut. För brist på sådana kläder är det sannerligen inte. De hänger i tusentals på galgar i second hand-butiker och väntar tålmodigt på att återigen bli valda.
I juni i år var det tjugo år sedan jag gick ut gymnasiet. Och till och med i en relativt liten kommun som Gällivare var vi rätt många som såg för hemska ut. Randiga strumpbyxor, citycamobrallor, kladdig kajal, alldeles för stora nylonjackor och hårfrisyrer som hade kunnat vara tillfälligt boende för ett gäng småfåglar. Och jag tror att de flesta av oss valde det, att se för hemska ut. Tillgängliga storlekar, färger och snitt kanske lämnade övrigt att önska, men i stort sett bar vi vad vi ville bära: vad som vi hittat som var annorlunda, vad som inte var det tillrättalagda. Det var inte bara ett sätt att vägra trenderna, utan ett sätt att säga nej till en hel livsstil, ett sätt på vilket man är människa.
Det var inte heller bara vi som lyssnade på mörk musik och läste gamla böcker som såg för hemska ut för tjugo år sedan. Det var inte bara vi som inte ville att vardagen skulle se ut som i ett inredningsmagasin. Vi var fler och av olika slag. Från olika sorters familjer och intresserade av skilda saker. Eller inbillar jag mig bara, att det att se för hemsk ut också innebar ett vidare ställningstagande? För i värsta fall berodde det på tillgången, att det som fanns bara var kläder som såg för hemska ut.