Gatorna är inte rena, som på vykorten, men så är det väl nästan alltid när man reser. Pyramiderna i Giza ligger typ mitt i ett bostadsområde, har jag för mig. I alla fall är det någon som har sagt det till mig. “Åk inte dit, pyramiderna ligger mitt i ett bostadsområde”. Ändå vill man dit. Till något annat, bort från det som man har vant sig vid. Utforska och uppleva nya kulturer, mat som luktar något annat, språk man inte förstår och människor man inte känner.
Det här är vår andra dag i Lissabon. På kvällen när vi landade gick vi direkt ut på stan för att carpa semester. Som man gör. Efter middagen hamnade vi på en trottoar med varsitt glas vin och tre nya bekantskaper. En tjej och en kille som hade flyttat hit från Tel Aviv. Hon hade en master i psykologi men jobbade nu med att sälja drejade espressokoppar till turister. Han knarkade och extraknäckte som kock ibland. Sen den där killen med alldeles för stor tröja och snälla ögon. “Jag struntade i att ta mina tabletter idag”, började han vårt samtal. Jag frågade vilka tabletter och han började med hes röst sjunga på Nirvanas låt “Lithium”. En medicin som är vanlig vid bipolär sjukdom. För er som inte har koll på diagnosen handlar det, kraftigt förenklat, om att man är ömsom deprimerad och ömsom manisk. När personer med bipolär sjukdom blir maniska kan de uppleva att de äger världen och klarar sig utan sina mediciner. De mår lite för bra för sitt eget bästa. Lite så tänkte jag om situationen.
Nere vid hamnen stannar jag till för att ta en bild på en gammal båt. Den ligger bortglömd på stranden, som en fossil. En ung kille kommer fram till mig och frågar om jag vill ha knark. Det vill jag inte. Han önskar mig en trevlig dag och går vidare. På torget längre bort hörs musik, två tjejer säljer kokosnötter med sugrör och det blåser nu nästan ingenting. Värmen är överväldigande men det är precis som det ska vara. När jag går där längs strandpromenaden är det nästan som att jag glömmer bort allt annat. Ett tomt skal som behöver koppla av för att överleva. Jag har ingen aning om förhöjda nivåer av terrorhot. Jag kan inte särskilja klimat från väder. Minns inte Linda Skugge eller skjutningarna. Ingenstans finns värdigheten i mig, nästan som att hjärnan långsamt kokat sönder.
Och så fortsätter det. Dag efter dag kommer jag längre bort från mig själv och försöker hopplöst fånga en enda klar tanke. Men ändå vill man dit. Till något annat, bort från det som kallas livet. Jag ångrar det varje gång. Precis som mannen med de snälla ögonen sa till mig innan vi skildes åt: "Det brukar gå åt helvete när jag mår för bra.”