Under det senaste året har man lärt sig sånt, att man måste titta folk i ögonen för att förstå sarkasm eller värme, att man måste vara mer uppmärksam och inte stirra ner i marken som man brukade göra för då missar man allt det viktiga.
Det är dags för min första vaccinationsspruta och jag är märkbart tagen av stundens allvar, inte för att jag är rädd för den där en på miljardens risk för allvarliga biverkningar utan det är något annat.
Bandet spolas tillbaka i mitt huvud när jag sitter där på klappstolen och väntar på min tur, tillbaka till tiden innan allt det här med restriktioner, och jag försöker minnas vad som var så alldeles annorlunda då jämför med nu.
Ibland gick jag på en konsert, men typ aldrig då det ofta var alldeles för påfrestande med förväntningar, planering och trängsel. Ett riktigt Kinderägg av stress och överraskningen är nästan alltid att man blir kissnödig precis när bandet kliver på.
Bio har jag nog inte varit på sedan Borat, teater har jag helt glömt bort och till och med mitt intresse för att resa har under de senaste åren naggats något i kanten av klimatångest.
Visst kunde jag uppskatta att hänga med kompisar men stora fester och nattklubbsröj, sånt vi nu kallar superspridarevents, var jag sedan länge för gammal eller för tråkig för att uppskatta.
“Du på stol tre kan komma fram”, säger en äldre sjuksyrra och vinkar in mig till ett bås. Ett snabbt stick i armen och ett plåster på såret, är jag tillbaka ute på parkeringen och det känns nu som att där ligger väsentligt mycket mer fallna löv än tidigare, som om hösten snabbspolat sig själv framåt några veckor.
Jag sätter på en gammal spellista från 2019 och jag går sakta, påfylld av tankar och virus, hemåt igen genom min nya hemstad. Kanske var saker inte så annorlunda för mig innan pandemin men den har ändå fått mig att tänka.
Förmodligen kommer jag inte göra några radikala förändringar, inte kasta mig upp på första bästa dansgolv eller sätta mig med popcorn i ett biomörker, men jag har ändå lärt mig något. Att man måste titta folk i ögonen för att inte missa något men också att livet rinner mig mellan fingrarna. Det är dags att kavla upp och börja kratta löv.