Melodifestival-äventyret har nått sitt slut, nu åker det här tolv långtradare stora, 400 personal massiva och miljoner paljetter glittriga kalaset vidare till Malmö. Hej då Mello! Det har varit en minnesvärd vecka.
Jag har fått vänner för livet. Sådana som kommer följa mig genom vått och torrt och alltid ha en speciell plats i min hjärna.
Skrev jag vänner för livet? Jag menar ovänner, bland annat en piga och en dräng, som inte går att få ur systemet.
Allt började egentligen i onsdags.
Tillsammans med ett gäng obekanta människor gick jag in i ett av Stadshotellets konferensrum för att få höra ljudet av mitt framtida liv. Sedan dess har det aldrig slutat låta i mitt huvud.
Två lyssningar på onsdagen blev tre genomkörningar på torsdag, tre på fredag, sedan två genrep och en tävlingskväll på det. Melodifestivalens sju låtar är skapade för att få lyssnarna att fastna för dem på en gång och även om jag hade försökt skulle det inte gå att hålla dem utanför min hjärnbank, de har arbetats fast med härvel och högaffel.
Sedan den där ödesmättade onsdagen då mitt liv förändrades och förärades med ett soundtrack har det aldrig varit tyst i mitt huvud. När jag vandrat till kylskåpet på morgonen har jag visslat en fiolslinga, om jag försökt tvätta huvudet med annan musik kommer Anis Don Demina tillbaka då den tar slut och varenda dröm har innehållit Faith Kakembo, Amanda Aasa, Mohombi eller deras Mello-vänner.
De erfarna Mello-reportrarna som varit på plats i Luleå i veckan har berättat att det inte går att förstå sig på den här tävlingen. Tittarnas röster äro outgrundliga. Men en sak har jag lärt mig – en bra låt är en sak, en bra Mello-låt är något annat. Därför var det givet att partydängorna från Anis Don Demina och Drängarna skulle gå vidare eftersom de fastnar hos folk. Att det blev andra chansen var väl ändå rättvist.
Vi kan vara nöjda med att Mariette och Mohombi gick segrande från den här kvällen, Luleås bidrag i Mello kan till och med ta hem slutsegern om jag får välja. "Shout it out" är faktiskt den enda låten som jag inte har någonting emot att få på hjärnan lite då och då.
Det blev en riktig fest av Melodifestivalen till slut, trots att det kändes segstartat (Drängarna undantaget). Den fullsatta arenan på lördagskvällen var precis så där festlig och epilepsiblinkande som vi lärt oss att Mello ska vara. Och inte särskilt Lule.
Festen på Stadshotellet var inte heller särskilt Lule för den delen. Sprutande skumpa, poserande kändisar och ett euoforiskt vansinne fick avsluta helgen.
Det var nog inte så dumt att lägga efterfesten i Stadshotellets bortglömda lokaler, lite som att arrangera inflyttningsfest innan möblerna är på plats. Det kommer ändå bli stökigt.
Nu har hotellet chansen att lägga de närmaste åren på att renovera borden efter Lina Hedlunds stilettdans, att tvätta heltäckningsmattorna efter Mariettes okontrollerade champangesprut och elda upp virket som blev över efter Drängarnas barsärkargång (skyll inte den dåliga humorn på undertecknad – de har matat mig med göteborgsskämt hela veckan).
Efter långa timmar på repetitioner, långa köer till artistintervjuer och en presskår i karantän är det festen jag kommer ta med mig. Det är svårt att inte dras med i artisternas refräng. Några rader dyker upp i mitt huvud:
Ta på mig. Rör på mig. Ge mig vad jag tål. Jag är allt för ärlig för att kunna spela svår.
Sluta. Snälla.