När jag var liten brukade jag skriva dagbok varje dag. Jag hade två stycken: en riktig dagbok och en ljugdagbok. I ljugdagboken skrev jag bara upp bra saker som hade hänt mig. Diskret brukade jag gömma ljugdagboken under några tidningar och hoppas på att någon av ens kompisar var nyfiken nog för att göra exakt det som riktiga kompisar inte ska göra när man går på toa, och tjuvläsa den. Ljugdagboken skulle vara som ett finger rakt upp i ansiktet på dem. Ett rungande plakat - se hur lycklig och fullkomlig jag är!
I dag har jag inte längre någon ljugdagbok. När man inte vet om någon tjuvläser ens censurerade dagbok så tappar den så småningom sin poäng. Det är som att en blind och döv människa ger fingret åt någon. Man vet inte ens om man är vänd åt rätt håll. Så jag vände mig till Facebook.
På Facebook är plötsligt alla ljugdagböcker offentliga och den som är lyckligast vinner. Eller snarare, den som verkar vara lyckligast. Facebook är arenan där vi kan skapa den perfekta spegelbilden av oss själva och vi har aldrig varit vackrare. Vi har aldrig varit lyckligare. Men vem är det som vi försöker lura egentligen?
En artikel i DN skrev om hur Facebook används som en egoboost: ett sätt att muntra upp sig själv när man är nere. En studie gjord av doktor Alice Good visade att 75 procent av undersökningspersonerna hittade tröst när de var nedstämda genom att gå tillbaka och titta på till exempel gamla bilder, statusuppdateringar och logginlägg. Dessa påminde om roliga och positiva händelser.
Det får mig att tänka på ett påstående som säger att man kan lura kroppen att producera glädjehormonet endorfiner genom att le. Det spelar ingen roll hur glad du är på riktigt, det handlar bara om att dra upp mungiporna och härma ett leende. Kroppen kan inte skilja mellan ett genuint leende och ett falskt. Genom att låtsas vara lyckliga kan vi bli lyckliga.
Facebook är spegelbilden där reflektionen alltid ler tillbaka med vita tandrader. Det börjar bli allt svårare och svårare att genomskåda leendet.