Framme på scenen: keyboard, några mikrofoner, gitarrer och dubbla trumset med bandets namn skrivna i svart på de genomskinliga baskaggarna. THE WANNADIES. Lugn nu! Jag vet att bandet kommer från Västerbotten och håller på Skellefteå AIK men häng med här norrbottningar. Den här texten ska inte handla om derbyn eller om sport, den ska handla om något annat. Något som ligger bortom tigerränder och björnvrål.
Det var 19 år sedan bandet, med paret Wiksten i frontlinjen, var ute och spelade senast. Då superstars i England, drack pints med Blur och fick med sina låtar i gigantiska filmproduktioner borta i Hollywood. Från Jörn till världen. Nu var det dags för turnépremiär igen, många år senare, på en scen i Umeå. 19 år. 19 år är en väldig lång tid. På 19 år hinner ett barn bli vuxen och jag famlar efter minnen. Vad gjorde jag för så många år sedan? Jag var tonåring, gick gymnasiet och lärde mig fransk grammatik, hade precis blivit ihop med min första flickvän och hade nog inga större ambitioner om nånting men jag hängde med kompisar, lyssnade på musik och läste böcker. Jag höll känslorna och nuet i handen. Som man gör innan livet övermannar en på riktigt.
När tryggheten lägger sig i mitt bröst börjar jag smyga runt i spellokalen tillsammans med min sambo. Jag träffar på dom en efter en, gamla bekanta från åren som gått, övervintrade indierävar. Nån är arkitekt nu, en annan jobbar inom vården. Vissa utflugna till Stockholm eller Berlin, andra kvar här hemma i norr. Alla var mycket trevliga men det fanns något lager där bakom som jag först inte kunde sätta fingret på. Vad handlade det om? Något obekant vibrato i rösten. För många IPA:s under dunjackan? Inte alls. Min egen klumpighet i samtalen? Tror inte det. Det tog ett tag för mig att samla mod och fråga. Svaret låg närmare än jag hade anat.
“Jag är så nervös så att jag håller på att skita på mig”. Det var inte en metafor. “Jag vill så gärna att det ska vara bra. Det måste vara bra!”. Stämningen vibrerar av en väldigt mänsklig anledning. Många i publiken var med när det, som man slentrianmässigt brukar beskriva som, begav sig. När kompisarna hemma från byn tog över världen, när musiken var deras egen. Kanske påmindes dom om hur livet var innan livet tog över. Nu står dom där i publiken igen, med känslorna i handen, precis som dagens tonåringar gör när de väntar på Billie Eilish. Scenljusen tänds och trummorna dundrar igång. På 19 år hinner ett barn bli vuxen men på ett ögonblick blir vuxna barn igen. Det här är kultur som inte behöver recenseras, det är känslorna i rummet som är grejen.