Luft är luft och havre är havre
Denna luft-metafor som alltid dyker upp fick sin tydlighet då jag läste den marknadsskeptiske filosofen Karl-Erik Edris nyhetsbrev häromdagen. Där undrar han plötsligt med barnets klara blick:
"Var är havren?"
Frågans naiva klarhet har också sin rot i något slags barndomsupplevelse. Barnet hade nämligen uppenbara problem med att materialisera det abstrakta fenomenet pengar. Vad är dessa papperslappar med siffror på om inte just bara papper? Allt blev dock konkret då barnet fick veta att man kunde sälja havre och i utbyte få dessa pengar som man sedan kunde använda som betalningsmedel för att inhandla andra varor.
Nu är frågan aktuell igen. Men för var och en är det nog uppenbart att havren numera är en bifaktor. Havren - sett ur ett finansperspektiv - var i vart fall till för några veckor sedan väldigt ointressant och irrelevant.
Och om någon fortfarande är fundersam över vad som egentligen har hänt i världen den senaste tiden så ska jag försöka förklara det en gång för alla på ett mycket enkelt sätt. Det kommer för övrigt att framstå som så naivt och otroligt att ingen kommer att tro mig eller ta mig på allvar. Men det är ju förstås upp till var och en. Är man ändå tveksam efter att ha läst detta kan man alltid avfärda mig som okunnig. Att han vet väl ändå ingenting om det monetära systemet.
Men förklaringen är enkel. Där pengar samlas flockas alltid girigheten och i förlängningen kretinerna. Det tog en stund, men efter ett tag kom något ljushuvud på att man liksom kunde springa runt, runt inne banklokalen. Det är nämligen så att för varje hundralapp som man sätter in i så har banken möjlighet att, med nån slags finansiell räkneteknisk logik, låna ut 200 kronor.
Curt och Dick eller vad de nu heter de där kostympojkarna på Wall street gick därför in på banken och satte in 100 spänn. Sedan gick de genast till utlåningskassan och lånade 200 spänn. Sedan gick de till insättningsdisken igen, sedan tillbaka till utlåningsdisken...och plötsligt hade de hundra kronorna blivit många, många luftiga och fina miljarder.
Fonderna växte. Allt var grönt och vackert. Och det bästa var ju detta fantastiska att man på det här sättet kunde skapa mer pengar helt utan att alls behöva befatta sig med havren.
Men så en dag blev någonting fel i en av bankkassorna. Där satt plötsligt en nitisk tjänsteman som missförstått hela idén med alltihop. Han harklade sig nämligen lite diskret och nekade till ännu ett lån. I stället bad han att både Dick och Curt skulle betala tillbaka en del av sina pengar.
- Men jag har inga, sa Dick.
- Samma med mig, sa Curt.
De hade nämligen fått så mycket pengar, mer än de någonsin behövde, att de av girighet lånat ut sina luftpengar till hög ränta. Men de som hade lånat pengarna var människor som nu mist sina jobb och inte kunde betala tillbaka. Och husen de lämnat som säkerhet hade...ironiskt nog...även de varit fyllda med allt för mycket luft...och ingen havre alls.
Nu spred sig nyheten som ett elakt brus genom hela banklokalen. Curt och Dick har inga pengar! Dessutom fanns det väldigt många Curt och Dick i den här sagan. Och svårare än så var det inte. Luften var luft...och havren var havre.
Och sagan var slut.
Nu sitter finansministrarna i krismöten. Ni har väl redan förstått att allt är som inför ett enormt barnkalas. Deras jobb är nu helt enkelt att blåsa upp nya ballonger.
Så jobbar vi med nyheter