När jag var tretton år och gick i sjuan var jag och min kompis så uttråkade att vi en kväll lämnade fritidsgården på Björkskatan att vi åkte in till stan för att ”träffa Björn Skifs”. Det ska inte ungdomar behöva utsätta sig för, men det var innan ungdomsfestivalen Minus 30, och hade vi haft den att se fram emot är det tveksamt om vi ödslat tid på att jaga en folkkär nallebjörn. Ungdomar i en stad i Luleås storlek behöver en musikfestival även på vårkanten. Det tror jag att vi alla är överens om?
Därför värmer det att se på att vi nu äntligen är igång igen, efter två år av uppehåll. Och att ungdomar bussas in från fritidsgårdar för att ta del av nya festivalkonceptet, gör det hela ännu lite bättre.
Upplägget har på förhand inte fått det att vattnas på allvar – men arrangemanget har uppenbart inte de ekonomiska muskler som exempelvis Minus 30 hade. Filip Lundgren, The Magnettes och Norra Reviret är alla logiska bokningar som nästan hör till allmänbildningen att ha sett om man bor i den här staden, men utan ett namn som Jireel hade det varit svårt att låta sig kittlas på förhand.
Eftersom Minus 30 under ett flertal år varit vårens stora ungdomsfestival är det svårt att inte jämföra dem båda. Lämnar vi bokningarna därhän, är intrycket av 3 scener en glesare och lite fattigare efterlaga. De redan nämnda lokala akterna förtjänar en större publik och festivalen skulle ha allt att vinna på minst en till akt i den större klassen. Arrangören och Luleå kommuns kulturutvecklare David Jordansson visar att han är rätt man för jobbet, och till nästa år önskar jag honom mer resurser att jobba med. De första upplagorna av Minus 30, och även Musikens Makt, hade en tydlig känsla, mycket tack vare de många bi-aktiviteter som erbjöds, och nästa år hoppas jag är 3 scener är ikapp.
Dans-satsningarna på Ebenser är en bra start. Fler än mig trollbands av break dancen och stämningen kändes levande på ett annat sätt än Lillan och Kulturens hus, som stod tomma mellan spelningarna.
Det finns en publik, det finns band, och det finns lokaler andra städer bara kan drömma om. Vill vi ha en levande ungdomskultur i den här staden, eller vill vi ha något att visa när någon frågar om vi har en levande ungdomskultur? Ibland undrar jag det. Vi har helt enkelt för bra förutsättningar för att slarva bort det här.
Jag skulle inte sitta här och gnälla om det inte finns potential, för 3 scener hintar om massor av sådan.
Sverige sjuder av livemusik, inte minst hiphop. De långa köbildningarna innan Jireel-konserten i Lilla salen vittnar om att efterfrågan är stor, och det måste vi ta på djupaste allvar framöver.