Ofta bläddrade jag lite försiktigt i dem, med varsamma fingrar så att inte det änglaformade bokmärket skulle ramla ut och historien börja om på noll. Ibland läste jag några korta stycken men fastnade inte riktigt trots att mamma många gånger hade försökt förklara hur bra Agatha Christie var på att fånga en läsare. Men jag var ung och hade inte tid att bli fångad av något. Vad trodde hon? Varför slösa bort livet? På min lediga tid var det viktigare att typ cykla än att fastna i en jakt på mördare. Jag jagade något mycket viktigare än så. Jag jagade livet.
Litteraturforskaren Carina Burman har nyligen släppt boken “Drottningar och pretendenter” om guldålders kvinnliga deckarförfattare. Guldåren är tydligen 1920–1960, inga "Snabba Cash" eller så. Forskare som skriver böcker brukar inte sällan förklara att de gjort en djupdykning i ämnet så låt oss använda det verbet också här. Burman har djupdykt i både svenska och brittiska deckarförfattare och berättar i en intervju att hon var 14 år när hon läste sin första deckare. Det var Agatha Christie. Precis som för min mamma var det här ett kaninhål hon sedan aldrig tog sig ur. Men den här krönikan ska inte handla om boken i sig, då jag av olika anledningar aldrig känt mig som en recensent. Den handlar om att överleva livet.
Folk som har undersökt alla möjliga effekter av Corona-pandemin har sett att bokförsäljningen exploderade under denna period. Den enkla förklaringen är så klart att vi var isolerade med våra familjer och snart hade scrollat sönder våra hjärnor. Vi bunkrade skithuspapper, havregryn och litteratur. I samma intervju som ovan säger Burman att “deckare kan ha mer effekt än psykoterapi”. Flera studier har visat att läsning kan vara avkopplande, lindra stress och ångest, men också ge en viss belöning då man vet att mannen i mustasch förr eller senare helt givet kommer att lösa gåtan och fånga mördaren. Det ligger liksom i genrens genetik. Med den premissen är det inte konstigt att vi, i vår rädsla att dö virusdöden, sökte lindring i deckare.
Jag slungas tillbaka till föräldrahemmet och ser mamma med en bok i knät och en cigarett i handen. Det var en annan tid då, jag saknar den, men jag förstår nu mer. Det var inte alls så att hon kastade bort livet, tvärtom så behövde hon nog en paus för att palla. Orka tvätta mina skitiga kläder när jag medvetet cyklat ner i ett krondike bara för att. Hon fimpar cigaretten, placerar det änglaformade bokmärket mitt i ett kapitel och kommer till undsättning. Jag jagade livet men fattade ingenting fram till denna text. Gåtan är löst. Vi överlevde.