Jag vet inte när jag började se mina föräldrar som människor. Det var en ytterst obehaglig upptäckt.
Redan innan jag fyllde lungorna med syre och skrek av rädsla när jag såg världen för första gången pulserade en villkorslös kärlek till mina föräldrar i mitt blodomlopp. Jag hade inget val. Det var kärlek vid första hjärtslaget.
För en lång tid såg jag föräldrar som en helt egen ras. De var stora, läskiga och hade monopol på att skrika högst. Allsmäktiga stod de över alla lagar, visste allt och de hade alltid rätt. Även när de inte hade rätt. Mina föräldrar är det närmaste jag har kommit till en religion.
Mamma var mamma, och pappa var pappa precis som att en sten är en sten och Gud är Gud. De bara är, som ting är, och man älskar dem för vad de är. Och de älskar en för vad man är, man behöver inte förtjäna varandras kärlek. Man bara älskar dem av hela sitt barnhjärta och man vet inget annat sätt att leva.
Sedan växer ben och personlighetsdrag och olustiga insikter knakar. En dag är man längre än en, kanske två föräldrar. Plötsligt kan man springa fortare, bära tyngre och snart är man stor nog att lyfta upp en mamma eller en pappa och snurra dem i sin famn tills de skrattandes bankar på en för att komma ner. Man lägger filtar över deras sovande kroppar, lyfter bort tidningen som de har somnat i. Låter blir att skratta när man ser att trycksvärtan har färgat av sig på överläppen och bildat en högst olämplig mustasch. Man börjar betrakta dem.
Man börjar ana människor. Man ser deras egenskaper, styrkor, svagheter precis som egenskaper, styrkor, svagheter – något som är föränderligt och kännetecknade för just den personen och inte något som är hugget i sten. En mamma är inte bara en mamma och en pappa är inte bara en pappa. Sakta börjar man inse att det finns någon där bakom, och att man inte behöver älska dem för vad de är. Det finns ingen skyldighet att älska vissa människor bara för att de är ens föräldrar.
Man börjar se. Lär känna sina föräldrar på nytt. Klär av sig deras makt. Börjar uppskatta deras handlingar, slutar se dem som självklara från deras sida. Som om det skulle vara deras ansvar att göra allt i sin makt för att göra en lycklig.
Först då kan man börja fatta vidden av den oerhörda kärleken som de aldrig bett om men alltid gjort sig förtjänta av - dag efter dag.