Vi står nära varandra, med kinderna tätt intill, och i bakgrunden syns flera andra personer. Avundande och länge tittar jag på den där bilden.
Det kommer att ta lång tid innan jag kan hålla om mina vänner sådär igen. I alla fall utan att bekymra mig om vilken smittorisk det är att befinna sig så fysiskt nära varandra. Senaste gången jag var på hemmafest minns jag inte ens, och jag saknar det definitivt.
Missförstå mig rätt: jag tycker inte att min rätt att festa ska gå före folks hälsa och att inte umgås i stora grupper nu är såklart rimligt och något jag anpassar mig efter.
Men social distansering och förbud mot stora folksamlingar är ingen klackspark för oss som älskar kalas och tycker att de blir roligare ju fler som är bjudna. Jag skojar om att eftersom jag lever för att mingla, festa, dejta och ligga så har hela min identitet, självkänsla, personlighet och livsglädje raserat de senaste veckorna. Men sanningen är att nu när jag inte ens får krama kollegorna saknar jag fysisk närhet något oerhört. Den här pandemin har fått mig att känna en oväntad empati för incels.
Någon som, till skillnad från mig och incels, väljer att leva i avhållsamhet är 19-åriga Marta i Maud Nycanders dokumentär ”Nunnan” som nu går att se på SVT play. (Det är nog ingen slump att SVT valt att göra den tillgänglig i denna tid då vår rastlöshet och karaktär sätts på prov.) Martas radikala val att leva i kloster innebär att hon bara får träffa sin familj några gånger om året. Hon säger att hon vill ge sig själv helt och håller till Gud, vilket inte skulle gå om annat tog för mycket plats.
Gud har aldrig tilltalat, eller talat till, mig och Martas livsval känns därför obegripligt. Men kanske är det inte alltid av ondo att tvingas avstå från något, eller någon, vi tycker om? För att en relation ska bli meningsfull tror jag att den bitvis måste vara jobbig.
Så vad har jag vunnit på att tvingas avstå från stora sammankomster och fysisk beröring? Kanske närmare vänskaper. Jag har inte kunnat dansa mig svettig på en klubb, men suttit i timmar i vänners vardagsrum och pratat.
Så får det förbli till dess att det här är över. Då ska jag mingla fritt och skamlöst igen. Styrkekram (på två meters avstånd) till alla i samma situation. Vår tid kommer igen.