"Läkare ska inte spela gud fader"

Jag ändrade mig. Att det kom så många elaka kommentarer efter min förra krönika om den nya influensan kanske bidrog. Sarkasmer är aldrig trevliga. Eller så var det jag som stod för gliringarna.
- Ge pöbeln en spruta eller två, sa jag och kallade det hela för hysteri.
Men kanske blev det en slags krank eftertanke som ledde till att jag nu masade mig iväg för att få min lilla spruta.
Huttrandes i kön: Kanske måste jag starta ett nytt liv inalles. Börja om från början och försöka förhålla mig mer ödmjukt till både ditten och datten.
- Gör inte det, sa Kaselnikov när jag började pladdra i de där banorna. Mitt i åkarbrasan ville han förmodligen ha mig som jag var. Lite halvkaxig och dann, ibland översvävande in i dumhetens kloster.
- Läkare ska inte spela gud fader, hade självaste smittskyddsläkaren Anders Österlund sagt i en radiointervju jag gjort med honom härom veckan. Han anspelade på att det var svårt att rekommendera icke-vaccination.
Dessutom var det ju vanligtvis skröpliga gamlingar som dog av influensa. Nu var det en och annan ungdom som dog. Men problemet är ju, och det är vad som hela tiden gjort mig så skeptisk, att själva vaccinationerna också är en gudshandling. Saker kan gå fel, hur välmenade de än är. Och fortfarande är det så att tusentals patienter dör varje år på grund av olika sorters felbehandlingar inom vården, fler än som dör i trafiken.
- Fast den där statistiken sopas liksom under mattan, sa jag till Kaselnikov.

Alltid när vårdapparaten blir för klåfingrig och vill göra för mycket godhet blir jag nervös. Sedan när det gått åt helvete säger någon:
"Oj då!" Och allt fortsätter som vanligt.
Men som sagt var, jag ska försöka starta ett nytt liv och förhålla mig mer ödmjukt framöver, om än på halvfart. Man ska ju icke heller våldbanta har jag hört.
Tre steg framåt i kön. Kaselnikov huttrade betänkligt.
- Bara man inte blir sjuk av själva kön, replikerade han.
För övrigt är ju det här med att ändra sig ett kapitel för sig. Jag minns särskilt kärnkraftsomröstningen 1980. Själv gick jag med den där gul-röda knappen på rockslaget. Ett stort NEJ TACK! Hemmavid var pappa däremot en sann förespråkare, och diskussionerna blev allt hetare. Alltihop slutade tokigt nog med att vi bytte med varandra. På själva dagen för omröstningen hade jag plötsligt blivit för och min gode far mot.

Den enda slutsatsen jag kan dra är att frågor som dessa inte låter sig besvaras. Man kan ha åsikter om kärnkraft och vaccin.
Men vad innebär egentligen en åsikt? Och hur kan det komma sig att kloka människor tycker så olika? En myrstack av parametrar och argument. Känslor och logik i salig röra.
Just när det gäller sjukvård och huruvida läkaren springer omkring och leker gud eller inte, så är parametrarna här etter värre. Skulle vi ensidigt rikta in oss på att rädda liv så finns allehanda fallgropar. Kanske hade fler själar räddats om alla vaccinationspengar satsats på rehabilitering av narkotikamissbrukare, eller mat till fattiga.
- Men hur skulle det se ut!? Offra oskyldiga åttaåringar för att rädda knarkare som på eget bevåg förstör sina liv, sa Kaselnikov helt utan ironi i tonfallet.
Eller hur lyder de moraliska argumenten när de vita rockarna fladdrar i korridorerna. Det gudalikt vita, med stetoskop i bröstfickan.
Men jag har ju som sagt var påbörjat ett nytt liv och vågar mig verkligen inte in i den diskussionen. Och nu kommer visst sköterskan med nålen.
- Aj!