Vi diskuterar män – både sådana vi känner och kändisar – som lämnar sina jämnåriga fruar de har barn ihop med för betydligt yngre kvinnor.
Som student i litteraturvetenskap läste jag Sofokles drama "Kvinnorna från Trachis" och blev bestört över det faktum att Deianeiras man Herakles förälskar sig i den yngre Iole.
– Jag ser hur hennes unga fägring växer till, min tvinar bort. Den enas blom ger ögonfröjd, den andra vänder man sig bort ifrån och går. Nu har jag fog att frukta för att Herakles skall kallas för min make och den yngres man. Men, som jag sa nyss, en kvinna som har vett bör inte vredgas, säger Deianeira i Emil Zilliacus översättning av verket.
Alla kvinnor bör vredgas åt gubbsjuka män med hora-madonnakomplex, tänkte jag när jag läste. Fortfarande tänker jag så. Men Deianeira gör som hon tycker att kvinnor bör: vredgas inte. I stället försöker hon förtrolla sin man, med hjälp av en mantel, så att han bara kan älska henne. En egensnickrad version av Amors pilar, helt enkelt. Det hela misslyckas dock och Herakles blir istället förgiftad, och får sådana smärtsamma plågor att han dör.
Vår ideologiska övertygelse och våra erfarenheter gör att vi kan se på samma verk med olika blickar. Min feminism får mig att analysera Herakles som ett svin utan förmåga att se kvinnor som sammansatta individer. För mig blir dramats budskap att dikotomin hora och madonna är felaktig och skadlig. Men jag undrar vad Sofokles kan ha velat säga när han skrev det. Att när kvinnor försöker kontrollera mäns känslor leder det till döden? Att man aldrig ska tro att man kan ta Amors plats, för känslor är inget man kan styra över?
Kanske ville han inte säga något av det? Möjligt är att det inte finns någon innebörd i Deianeiras handlande. Kvinnor var andra klassens medborgare i det antika Grekland – bara något i förhållande till männen – och Deianeira är kanske inte något annat än sitt namn (som betyder mansförstörare). Men hon gjorde något med mig när jag läste "Kvinnorna från Trachis", något mer än att ge mig ett namnförslag till en eventuell framtida dotter. Nu var det några åt sedan jag läste dramat, men empatin jag kände då finns fortfarande kvar. Deianeira fanns ju alltid där för Herakles, men blir ändå lämnad.
Visst kan man hävda att Herakles har rent samvete. Kärlek till en enda person varar sällan för evigt och nu råkade det förhålla sig så att Herakles tröttnat på Deianeira. Men det gör ju inte Deianeiras sorg mindre, och hennes historia får mig att tänka på andra övergivna kvinnor i kulturen; det kryllar av dem.
Anna i danska Thomas Vinterbergs film "Kollektivet" är en av dem. Hennes man Erik ärver en stor villa i utkanten av Köpenhamn, och i sin vardagstristess och medelålderskris bestämmer sig paret för att starta ett kollektiv i huset. Det tar inte lång tid innan Erik, som undervisar i arkitektur, förälskar sig i sin student Emma. Frun Anna är känd från tv, har uppfostrat en dotter och är socialt begåvad i alla sammanhang. Det enda Emma har som inte Anna har är ungdomen och Eriks åtrå. Men utan det blir hon ingenting.
Liksom Deianeira vredgas inte heller Anna. Hon tar till en annan metod. I sin svartsjuka gör hon allt för att dölja just sin svartsjuka. Hon välkomnar Emma in i kollektivet. Emma är närmare Eriks och Annas dotter Freja i ålder än vad hon är Anna, och för att hantera situationen börjar Anna bete sig som en mamma till Eriks nya älskarinna. Hon lär henne om livet, tar med henne ut på shoppingturer och berättar om sina ungdomsår, men i undertonen märks hennes strävan att imponera på den yngre kopian. Hon är ju svartsjuk på Emma, och då kan väl Emma i alla fall vara lite avundsjuk på Anna.
Men lika lite som Deianeiras mantel fungerade på Herakles fungerar Annas skådespel på Erik. Han flyttar ut från deras gemensamma rum in till Emmas, och när Anna hör dem ha sex går till slut hennes gräns. Då går allt sönder. Hon får sparken från jobbet och dottern Freja tycker att hon är hysterisk.
De flesta av oss kan nog känna igen sig i situationen att tvingas vara i samma rum som den man är kär i och den hen har valt bort oss för (även om jag hoppas att de flesta av oss har sluppit den bisarra kollektivmiljön som Anna dessutom tvingas parera). När jag själv har varit där har det ekat i mitt huvud: "Hata inte henne, hata honom. Tjejer ska alltid hålla ihop, alltid backa varandra". Dels för att visa att jag minsann inte är svartsjuk, dels för att jag nog skulle känna mig som en feminist ovärdig namnet om jag var otrevlig mot andra tjejer på grund av en kille.
När jag läste "Kvinnorna från Trachis" var det min feminism som fick mig att tänka att alla kvinnor bör vredgas, men när jag själv har varit olyckligt kär är det istället den som fått mig att inte vredgas.
Ofta går uppdraget att inte vredgas ganska bra, även om man ibland känner en märklig form av skam och ensamhet när skådespelet är över. Men de flestas gräns går nog ändå långt tidigare än Annas. Min egen har till exempel gått när jag på en fest, efter timmar av "hata inte henne, hata honom. Tjejer ska hålla ihop, alltid backa varandra" i mitt huvud såg dem skratta tillsammans i samma pingislag och sulade bollen i hennes ansikte. Det är långt ifrån det bästa jag har gjort. Handlingen gjorde inte kärleken en tjänst, inte heller systerskapet. Som hämndaktion är en pingisboll i ansiktet också en ganska lam sådan.
Kvinnans position i det antika Grekland gjorde att Deianeira inte hade så stora möjligheter att agera annorlunda. Men kunde inte Anna ha tagit Freja med sig och lämnat Erik? Kunde jag själv inte ha gått från festen innan pingisbollen sulades i den andra tjejens ansikte?
Vårt svartsjuka får oss att vilja förgöra den tredje parten, den som kommer och förstör. Men vi vill inte vara dåliga människor och hör, trots att det gått över tvåtusen år, Deianeiras röst som säger att kvinnor inte bör vredgas. Står Anna ut så länge för att det är så fult för en kvinna att vara avundsjuk på en annan kvinna? Är det en feltolkning av systerskapet som gör att vi inte kan erkänna när vi hamnar i ett tillstånd vi inte mår bra i?
Alla kvinnor i kulturen är dock inte sansade. Det finns också dem som, liksom jag, lider av dåligt ölsinne, kronisk svartsjuka och nollprocentig impulskontroll och som också skulle kunna kasta en pingisboll i sin rivals ansikte. Det finns romaner med kvinnor som vredgas.
I Martina Haags "Det är något som inte stämmer" har Petra ingen förståelse för maken Anders otrohetsaffär. Hatet till honom och hans nya kärlek Klara är bottenlöst, det finns ingenting att försöka förstå. Petra försöker inte ens visa sig stark, hon slänger ur sig odrägliga kommentarer och plågar sig själv genom att smygläsa Anders och Klaras sms-konversationer. Det är ju Petra som varit där och uppfostrat barnen, och det finns något uppfriskande i hur hon vägrar acceptera att Anders har blivit kär i någon annan.
I Lena Anderssons "Utan personligt ansvar" lär vi i stället känna Ester som är den andra kvinna. Men trots att hon är ung och liggbar framstår hon som desperat i sin förhoppning att skådespelaren Olof ska lämna frun Ebba för henne. Som läsare blir man frustrerad över Esters naivitet. Olof och Ebba har varit gifta i många år; Ester måste väl förstå att eftersom han inte har lämnat sin fru än kommer han aldrig att göra det? Men hennes hopp kommer inte från tomma intet. För även om Olof inte lämnar Ebba, tar han heller inget känslomässigt ansvar och han avslutar inte relationen med Ester. Såklart griper hon då tag i vartenda halmstrå. Hoppet är det sista som överger en, och när hoppet dessutom kommer från någon man är kär i klamrar det sig fast ännu hårdare.
De två romanerna får mig att tänka att hämnd kanske är det ultimata straffet till de vi är olyckligt kära i. Petra är noga med att barnen ska veta att skilsmässan är Anders fel och Ester berättar till slut för hustrun Ebba om sin och Olofs treåriga relation.
Den mest svidande hämnden står dock inte gestalterna Petra och Ester för, utan författarna Martina Haag och Lena Andersson. Romanerna tillhör med största sannolikhet nämligen genren autofiktion och därmed har både Anders och Olof verkliga föregångare som Haag och Andersson velat ge igen på. På köpet har de dessutom klassat ut sina manliga kollegor när det kommer till fina recensioner och höga försäljningssiffror.
Jag har också skrivit för att hämnas. Inte hela romaner, men några krönikor. Det kommer säkert bli fler, för revansch ligger mig närmare än att försöka förlåta. Möjligen är det destruktivt av mig att känna så. Men det kanske är det som krävs för att få upprättelse av män med hora-madonnakomplex som slänger ens hjärta i väggen.
Deianeira, Anna och Petra blir lämnade för någon vackrare och mer intressant. I deras historier är rivalerna Iole, Emma och Klara vinnarna. Men bilden av den andra kvinnan som mystisk och åtråvärd tvättar Lena Andersson bort i sin roman. I Esters historia är det istället hon som är bedrövlig och den äkta frun Ebba som segrar – om än på ett tragiskt sätt. Oavsett vilken sida om den otrogne mannen kvinnan står på är hon tragisk. Genom att ge igen blir hon kanske lite, lite värdigare.
Jag säger inte allt det till min väninna där vi sitter och dricker öl på uteserveringen som ger oss utsikt över vattnet i Boden. I stället säger jag bara:
– Jag har nog alltid känt mer för den övergivna frun.