Att jag har köpt biljett till Thomas Di Levas konsert i kyrkan när sommaren ännu kändes oändlig spelar förstås roll. Träbänkarna lär vara hårda och kalla nu och kanske borde man undvika folksamlingar för alla influensors skull? Dessutom, mörkret har lagt sig, viltolyckor väntar efter vägarna och till råga på allt är katten magsjuk. Ja, ni förstår. Allt det där är anledningar jag rabblar upp för att jag egentligen är lat. Det är alltid lättast att stanna hemma. Sjunka ner i soffan och intala sig att det är det bästa valet. Vilket det sällan är.
Di Leva var en av mina idoler under tidiga tonår. Även om jag inte till fullo förstod budskapen i sångtexterna kände jag att det här var en människa som förstod mig. Utan att han visste om det var vi bundsförvanter i en tonårstid präglad av utanförskap och längtan bort. Jag var en udda fågel som hittade något slags bo i hans musik. Jag tänker att det är något av det fina, inte bara med musik, utan all kultur. Att man kan hitta hem, eller för all del upptäcka något nytt om sig själv eller världen.
Kulturen har heller inga gränser. Nyligen visades "Vildmarksdivan" på SVT, filmen om Carina Henriksson som inte ser några hinder att sprida sin sång och musik runt jorden. Som tar Tornedalen ut i världen och låter operan nå hembygdsgårdar i glesbygden. Allt går om vi vill.
En måndag är det dags igen. Det har blivit mörkt ute, regn har isat igen bilrutorna och gjort dem svårskrapade. Dessutom är jag trött, hittar inte motorvärmarsladden och så var det det där med folksamlingar och förkylningar. Och så bekvämlighet förstås. Men, jag övervinner mig själv och på Folkets hus i Jukkasjärvi samma kväll lyssnar jag till författaren och matkonstnären Björn Ylipää som med sitt målande språk väcker både minnen och aptit till liv under sin föreläsning om matkultur i norr. De här inslagen är precis vad jag behöver i min vardag och det inser jag alltid när jag tagit mig dit. Kulturen är den där kontrasten till industristadens malmdamm, den är ett avbrott från tevens alla våldsamma nyhetsinslag och den är en paus i vardagens grubblerier.
Nu tillbaka till konserten med Thomas Di Leva. Kyrkans inre lyser upp på ett magiskt vis när han sjunger om kärlek, acceptans och får publiken att sjunga med. Jag minns början av hans karriär; på äggen som kastades på honom när han slog igenom men hur han ändå valde att fortsätta med sin stil. Hur man, även om man ses som en udda fågel, kan våga välja sin egen väg bara man hittar styrka någonstans. Och kanske är det här som kulturen kommer in; den ger oss luft under våra vingar att ta oss dit vi vill. Den kan bli den där pausfågeln en mulen novemberdag bara vi tar oss tid att lyssna.