Han hade hatat på nätet och anklagat judarna för att vara roten till allt ont i världen. För några läsare kom det som en överraskning och för andra inte. Det var väl möjligen det där nihilistiska, närapå grovt människoföraktande materialet i hans böcker, som gjorde att en del såg de anonyma antisemitiska kommentarerna på nätet som en naturlig förlängning av författarskapet, att nihilismen ofta blir en intellektuell återvändsgränd. Och när man är på väg åt något annat håll är man så pass påverkad av människosynen att det är lätt hänt att man halkar in på någon av de mörkare vägarna.
För några veckor sedan trillade jag in på en annan, ganska känd gammal nittiotalshjältes Facebook-sida och upptäckte ytterligare en gubbe som tittat djupt i ungefär samma tunna. Hatet var visserligen av mer ironisk karaktär och ofta gömt bakom semikonstnärliga förtecken, men det var ändå genomgående för det mesta som publicerades. Möjligen fanns där en idé om att sparka åt alla håll, och på så sätt undvika det att placeras i något ideologiskt fack, men det räckte med att skrolla ett par sekunder för att se vilka grupper som fick ta del av de vidrigaste slängarna av sleven: miljömuppar, Löfven som idiotförklaras på grund av sin arbetarbakgrund, bilder på vad man kallar skäggbarn och bilder vars avsikt är att bevisa att män idag är alltför feminiserade. Jag minns inte längre vilka jag kunde bocka av i Högerbingot, men några rätt fick han i alla fall. Eller fel, kanske man borde säga.
Det ligger säkert något i det där om återvändsgränd, men ibland känns det tröstlöst att försöka analysera fenomenet. Istället vill man bara ge upp och gapa: vad är det för fel med de där gubbarna? Fullvuxna karlar som inte längre får del av ryggdunkandet och som surar ihop över det, försöker trissa upp nivån av chockerande, men utan att se att vad de behandlade som litteratur för tjugoflera år sedan är vardagsmat i den politiska diskussionen idag.
Jag säger inte att man inte skall få syssla med nihilistisk litteratur. Jag säger bara att det allt som oftast blir rätt tråkigt. Åtminstone i förlängningen. Åtminstone nu. Jag tänker på IPCC-rapporten och konstnärernas roll i arbetet för mänsklighetens överlevnad. Att det borde finnas annat man kan bidra med än ett par ironiska memes.