Nattarbetare får frukost på mitt jobb. En morgon stod jag och smörade en fralla. Velade vid faten med prickig korv och leverpastej. Bredvid mig skedade en kvinna upp keso i en kopp. Hon beklagade sig över sin man som kvällen innan hade gjort bort sig genom att köpa hem oemotståndliga pecanwienerbröd från kvartersbageriet. Hon skulle för fasen gå på gala. I tajt fodral som avslöjade varenda frasig wienerdegsflisa som landat i magen.
Hon är inget unikum. Jag vet många som beställer svindyra fastekurer, får kallpressad juice hemkörd till dörrn och lever på vätska i fem dagar. Detox vettu. Renar kroppen, menar de, ger hyn lyster och så kan man gå på finfest i storlek 34 och se smashing ut. De utesluter kolhydrater, går på salong och fyller på låtsasögonfransar, tränar med PT, springer sju kilometer innan jobbet, postar bild på spänstig röv i träningstajts, rattar barn och familj och karriären går som tåget.
En av dem kraschade. PANG sa det och doktorn skrev sjukintyg utan att blinka. Ekosystemet kropp och knopp klappade ihop efter att ha ropat för länge utan att någon lyssnat. Låter det som en skärva av en värld långt ifrån din? Okej, annat exempel. Journalistkollega Lina Norberg Juuso skrev en krönika med rubriken ”Vi är kvinnorna som går sönder”. Om en längtan tillbaka till 80-talet då kalaspuffar var frukost och big pack-glass med tresmak dunkades fram på barnkalas. En tid då granola, quinoa och chia var grekiska für alle och småbarnsmorsor rökte under fläkten i stället för att hetsa långloppsträning. 90.000 gånger har texten delats på nätet. Av det drar jag slutsatsen att hundratusentals är nära att gå sönder av sina egna krav på att bli perfekta.
Akut stressreaktion är vanligaste orsaken till sjukskrivning idag. Doktorn skulle kanske placera mig också i riskfacket. Jag kan gå på som en maskin och jobba som en dåre för att jag har så himla kul. Jag glömmer äta lunch ibland, har huvudvärk ganska ofta, klarar inte av att gå långsamt och blir rasande på andra som gör det. Jag är en gasa-tvärnita-person. Varning, varning säger doktorn. Men får jag stänga in mig och vara ful och introvert ibland funkar det. När skallen brinner kastar jag bh:n, drar på mig chipsbyxor som inte stramar nånstans, glor på Bachelor och annan intelligensbefriad dynga som en hjärndöd skulle greppa. Dessutom sover jag som en gris när tillfälle ges. Gärna mitt på dagen. Mitt sociala liv kan vara dötorftigt i perioder men när orken tryter vill jag ligga och moffa ostbågar eller grilla pinnbröd i skogen. Inte sota ögonen och dricka drinkar ur små glasburkar på stan. En annan konsekvens av mina prioriteringar är att jag får bassning för skit i hörnen här hemma. Men tandkrämsdregel på badrumsspegeln, gamm’snusar vid sängen och diskberg åtgärdas när man orkar, enligt Lex Stenberg.
Mina måsten: Jobba för att jag älskar det och för att kunna ställa mat på bordet, se till att min unge mår bra, sova. Ickemåsten: Gå på skönhetssalong, springa marathon, baka motivtårta till barnkalas, ha kliniskt rent hemma och vara skitsnygg i pytteklänning. Strävan efter perfektion och rädslan för att bli bortglömd om man inte syns och hörs överallt kommer att dräpa en efter en och allt kan inte skyllas på samhället. Balans är inte min expertis men några akuttips till alla fallfärdiga: Gå ner i arbetstid, gör mindre av det som är mer börda än boost, sov och ring en psykolog. Där finns nycklar att hitta som PT:n, hudterapeuten och karriärcoachen aldrig kan erbjuda.