Droppen som fick rödvinsklunken att hamna i vrångstrupen var Ann Westins svordomsspäckade tolkning av Karin Boyes kända dikt; "Ja visst gör det skitont när knoppjävlar brister, varför skulle annars vårhelvetet tveka? Jävla knoppjävlar!”
Det är bara att byta kanal, jag vet, men tävlingen är svår att låta bli. Jag har ju ändå upplevt flera historiska ögonblick, som bröderna Herreys vinst 1984, starten för mitt musikintresse. Priset för en eller annan bra låt är alltså att stå ut med tramset. Jag accepterar att det är en familjetillställning, en högtid för barnen där även treåringar får vara med och välja bland självklara finalister och sällan skådad smörja, och där de mot slutet får se sina röster redovisas. Nytt för i år är att de också på bästa sändningstid i Sveriges television får lära sig att prata fult.
Ett genomgående tema i kvällens tillställning är att i mellanakterna göra narr av finkultur såsom balett och poesi. Själv kan jag också fnissa åt högtravande konstnärer som med smala obegripliga verk tycker sig förmer än de som uppskattas av en bred publik, men detta är verkligen inte roligt.
Jag blir inte bara arg över hånet och över att jag inte förstår poängen. Jag blir också arg över att jag blir arg. Över att jag känner mig utanför dagens jargong. Den som jag hör lite överallt numera då yngre förmågor vitt och brett pratar oskrivbart fult. Att lägga svordomsändelser till ord verkar vara en trend, som nyligen i badhusets dusch där två småflickor nämner schampoflasksjäveln.
När jag var liten var fula ord svårtillgängliga. Inte många tog dem i sin mun. Här och var hade min lillebror ändå lyckats snappa upp både det ena och det andra. Bland grannbarnen var han en populär attraktion som på beställning rapade upp synonymer för det manliga och kvinnliga könsorganet samt vad de tillsammans kunde utföra.
Kanske är jag en hycklare eftersom jag själv kan ta till svärord när något går mig emot, och jag skrattar gott åt Irma Lehtosalos helvetti i tv4. Så var gränsen går kan jag inte definiera, men att häda det som för många är heligt kan starta krig. Koranbränningar till exempel.
Dagen efter Mello googlar jag för att se om ingen annan reagerat. Jajamän, Marcus Birro. Han fullkomligt rasar över hånet mot den som med sin diktning räddat hans liv. Ge fan i Karin Boye, hälsar han, och jag anser att det är mycket väl uttryckt.