Som soppan till bilen. Eller jos till elementen. Ibland rentav maten vi petar i oss. Potatis för 3 kronor kilot. Låter det för billigt? Nejdå, bönderna får väl säkert stöd från fyrtio olika håll! Och ingen vill väl köpa en mellanmjölksliter över femton riksdaler, vilket helgerån det vore!
För annat öppnar vi gladeligen plånboken, slickar på fingrarna och sedlar upp! Vill hela arbetslaget ha öl för 450 spänn litern, välsignat bryggd av belgiska munkar utan kortkalsipper? Klart man hostar upp tillräckligt för det, man är väl ändå inte fattig! Och särskilt med tanke på att ölet ju alltid är så fruktansvärt unikt också, så pass att om vi är tillräckligt många kan vi nästan lyckas övertyga varandra om att priset per centiliter munköl minsann står i direkt korrelation med smakens kvalitet!
Tänk att vissa saker alltid anses värda sina överpriser, medan andra sakers underpriser ständigt blir ifrågasatta. Av helt fel skäl.
Ett par månader in i pandemin trillade jag över statistik som visade att de där redan snuskigt rika techsnubbarna i Amerika hade blivit ännu rikare under pandemin. Hur kunde det bli så, med tanke på att mycket av ekonomin stod stilla? Ja, förmodligen för att halva västvärlden satt och klickade hem 7D Sound-prylar, DJ-bord att ställa vinglasen på, tevespelskonsoller med räserrattar och dansmattor, 50-tumsskärmar, datorer med kapacitet nog att driva en mindre svensk kommun, och en herrans massa andra teknikprylar som ansågs absolut nödvändiga när man nu skulle tvingas häcka i den lägenhet man redan plöjt ner hundratusentals kronor i. Att se det här som en chans att fundera på vad som är värt något i livet? Nej gud bevare mig; det får kosta vad det kosta vill, men inte klarar man förståndet utan att få köpa ny teknik!
Naturligtvis kan ökade bensin- och elpriser innebära bekymmer för familjer med ansträngd ekonomi, men när samma människor som gapar högt om miljömuppar och bensinskatter och fan och hans moster i nästa stund hävdar att ingen har råd att köpa ekologiska grönsaker och frukt, då tappar man lite hoppet. En kasse blandade matvaror som 1990 kostade 1 000 kronor var för bara några år sedan 200 kronor billigare. Inflationen inräknad. Och med tanke på att våra löner har ökat sedan dess får vi bra mycket mera mat för pengarna. Vill vi göra av med mindre pengar är det kanske inte här vi borde spara.