Konventet är kanske början på något nytt

För en utbildad manusförfattare är det en fördel att få börja sitt månadslånga vikariat som nöjesredaktör med att gå på filmkonvent. Det är lite som att spela på hemmaplan. Kanske i rollen som bänknötare, som iakttar spelet och storstjärnorna på planen från sidlinjen utan att få delta på riktigt. Men i alla fall. Man får nya perspektiv på saker och ting. Och nya perspektiv är alltid nyttigt. Även i filmens värld.

Besöket från Maciej Karpinski från Polska Filminstitutet är ett sådant nytt perspektiv. I Polen verkar det föras en aktiv filmpolitik som ligger ljusår före svenska politikers tafatta ansträngningar. I Polen betalar alla filmens aktörer en lagstadgad avgift på 1,5 procent av intäkterna före skatt. Då pratar vi om alla. Tv, digitala medier, biografer, distributörer, kabel-tv; alla är med på tåget. Dessa intäkter går sedan direkt tillbaka i polsk filmproduktion. Pengar från marknaden går tillbaka till marknaden. Alla verkar tjäna på det. Även om polackerna bara går på bio en gång per år i snitt. Det finns trots allt 40 miljoner polacker.

Polen har också en egen syn på hur man kvalitetssäkrar filmerna. Vilka filmer som ska få filmstöd bestäms av en demokratisk panel. Panelen sitter inte i tjugo eller ens tre år, utan väljs på nytt efter max vart tionde filmprojekt. 200 filmarbetare finns i panelpoolen och fyra namn ur poolen dras i en offentlig dragning inför varje nytt inrättande av den demokratiska panelen. Kanske använder man sig av en gigantisk hatt. Det är hur som helst ett ganska annorlunda och underhållande sätt att ta sig an filmstödsproblematiken.

I Sverige förlänger regeringen ett redan hopplöst förlegat filmavtal för att man inte orkar sätta sig in i filmpolitiken på allvar. Tillsammans med många andra bevittnade jag i onsdags ett gäng politiker som i stora delar framträdde som en bunt fågelholkar, kappvändare och ja-sägare. Undantaget den insatte Ingvar von Malmborg (MP) undrar jag om något annat parti överhuvudtaget har tänkt till kring framtidens svenska film. De röd-gröna var inte oväntat skeptiska till Mats Svegfors filmutredning. Men det bristfälliga filmavtal som nu förlängs är ju socialdemokraternas egen skapelse från början. Och regeringens utsände, Erik Kristow (M), vad gjorde han? Han log och nickade. Men inte verkar han det minsta intresserad av vad filmbranschen har att säga.

Ett annat perspektiv är att inte mindre än noll stycken långfilmer med kvinnlig, svensk regissör har biopremiär i Sverige under våren 2010. Siffran är alltså noll. Filmbranschen verkar generellt ha en jämlikhetssyn som är hämtad från 1800-talet. På konventet lyste filmregissörerna med sin frånvaro. Men producenterna var där, och många av dem är kvinnor. Har dessa kvinnor blivit producenter för att det helt enkelt är lönlöst att försöka sig på en egen regissörskarriär? För att kvinnors filmberättelser inte får finnas för männen? Det är värt att tänka över.

Nu finns i alla fall problemen uppe på vita duken i och med Filmkonvent ’09, och man kommer väl att komma ihåg dem till nyår ungefär. Det är i alla fall ett första steg. Det som inte syns, finns inte. Men det som syns, det stöts, blöts och grubblas över. Och till slut kanske viljan att förändra växer fram.