Konsten att vägra vägra

Ekonomi är ett märkligt fenomen. Nu är det mesta på väg åt skogen. Och när SSAB börjar pilla i sina reverser brukar det vara ett säkert tecken på snar undergång för många olyckligt lottade. Framför oss ligger depression och arbetslöshet för massorna.

Hur snabbt allting gick är ju också lite av en gåta. I somras sken solen över hela den svenska tillväxten, men så bara några månader senare är allting som förbytt. Allting klarnar dock en aning om man intar en mer socialdeterministisk hållning till det ekonomiska systemet.
Allt blir verkligt för att många ansluter sig till illusionen samtidigt. Ekonomin som vi känner den verkar ha allt mindre med reella värden, och allt mer med förväntningar, att göra. Och alla dessa skuldsedlar som vandrar runt i systemet begriper man allt mindre av. Alla ska låna av alla, banker och institut, och alla ska vinna på räntan.
"Vägra lågkonjunktur", är ju annars en slogan som lanserats av Ronny Olovsson, vd för en reklambyrå i stan.
Inbyggd i själva uppmaningen, tanken att en konjunktur skulle gå att bemästra med tanke- och viljekraft, kanske bevisar tesen att ekonomi i allt väsentligt är ett korthus av just förväntningar. Vill alla bara tillräckligt mycket lycka och framgång så blir det så. Det finns ju till och med teologi på området.
Likaså det omvända förstås, att anamma eländet borde ju gå lika geschwint.

Men om man nu godtar den här mjukdeterministiska modellen på ekonomin så ter det sig som om upproret bara är möjligt att iscensätta, så att säga, i den försiktiga förvägens efterskott.
Ett exempel är presidenvalet i USA där ett antal förståsigpåare förutsade att "många kommer att rösta på McCain för att de inte vågar rösta på en svart president". Som väljare har man nu tagit del av själva förutsägelsen om framtiden och har nu möjlighet att göra uppror mot hela paketet och säga till sig själv "att jag tänker då inte alls bli en del av profetian och kommer således inte att vara någon fegis".
Facit vet vi ju alla. Upproret iscensattes framgångsrikt, och kanske måste det också ske i tysthet.
Samma var det när skattereformen genomfördes i Sverige och politikerna ältade tesen innan nydaningen att "nu kommer alla att arbeta mer när marginalskatten blir så låg". Men massorna gjorde förstås uppror i enskildhet och valde att arbeta mindre.

Däremot i fallet med lågkonjunkturen ter det sig som om det numera inte längre finns någon förutsägelse att göra uppror mot. Eländet verkar nämligen i allt väsentligt redan ha hunnit hit, och därför blir det svårt att agera motsatt detta faktum. Det enda man möjligen kan vägra framöver är en kommande högkonjunktur.
För att revoltera mot ett förväntat beteende måste alltså massorna enligt min mening både ha en förutsägelse att brottas med som de också går emot enskilt, utan initierade upprop - för med den offentliga protesten uppstår ju samtidigt, och paradoxalt nog, nämligen en ny förväntad förutsägelse möjlig att göra uppror mot.
Eller så är det just alla dessa förväntningar som ställer till det för människan. Att ha dem med sig överallt är ett ok, vare sig det gäller hopp om hausse på aktiemarknaden eller drömmar om evig tillväxt. Jag är därför hågad att avsluta med ett citat av den kretensiske författaren Nikos Kazantzakis, texten på den t-shirt jag ofta bär:
Jag har inga förväntningar.
Jag fruktar intet.
Jag är fri.