Konsten att eftergå med gott exempel

Kanske var det en helt vanlig onsdag i april för x antal år sedan, eller någon annanstans på vägen i livet som jag förlorade respekten för chefen. Som fenomen alltså, så ingen ska behöva ta illa upp rent personligt. Eller också var det så att jag drabbades av en slags trivial ödmjukhet, eller att jag rent av hade träffat tillräckligt många som hade makten att bestämma över mig för att jag likt en Kristus till slut utbrast i mitt tysta inre:
- Herre, förlåt dem. Ty de veta icke vad de gör.
Rent organisationsteoretiskt kan man ju undra också över meningen med hierarkierna. Varför vi har organiserat saker som vi gjort, alla dessa ordföranden och VD:ar som pöbeln knuffar fram snett uppåt för att företräda oss eller slakta oss om så skulle krävas.
Excesser är sedan ett uttryck som kommit fram ur byrålådan. Ordet skulle väl kunna översättas med en slags överdriven utsvävning. Något som hamnat i det blå, utan riktig kontakt med verkligheten. Och vi har vi ju hunnit ha en drös med excessiska individer de senaste åren, senast herr Elmehagen som ju först tog på sig rollen som kritiker av excesserna, strax innan eller i samband med att han undertecknade sitt pensionsavtal.
Men allt det där känner vi ju redan till, utan och innan.
Just den här dubbelheten, att först vara kritiker och sedan stå i intervjuer utan skam och rycka på axlarna fick mig dock att grubbla över om inte Elmehagen kanske passade in på teorin om den psykopatiske chefen.
I skuggan av det får man kanske i stället säga:
- Herre, förlåt dem, trots att de mycket väl veta vad de gör.

Men nu har ju plötsligt allas vår egen Ola Johnsson, LKAB:s chef, meddelat att han tänker gå ner i lön. Och det är väl en av få positiva signaler från VD-håll på länge. Han kan tänka sig att sänka sin lön med 20 procent, men bara om gruvfacket först går med på samma sak.
Om man grubblar en stund över den utsagan kvalificerar den sig dock, på sin höjd, som halvgod. Underförstått blir ju sentensen att han kan tänka sig att föregå med gott exempel bara om någon annan gör det först. Därmed föregår han alltså inte överhuvudtaget, utan kan bara tänka sig att eftergå med gott exempel. Ungefär som om jag skulle säga till mina barn att jag nog kan tänka mig att sluta slänga mat på golvet, men bara om barnen först gör samma sak.
Tämligen omodernt. Ingen taktik som skulle fungera på dagis i vart fall. Där får man nog som lärare gå i bräschen. Annars skulle det bli en väldigt kladdig och rörig miljö minsann.
Enkel logik liknande denna verkar alltså långt ifrån alla miljondirektörer klara av. De kanske inte är tillräckligt smarta eller utbildade. Utan att generalisera eller insinuera någonting är dock min personliga erfarenhet dyster. Jag har träffat flera högt uppsatta herrar som visat sig ha ganska pinsamma brister i den intellektuella förmågan. Men de kan ju vara goda ledare för det, har jag hört någon säga. Fast en viss förvåning har det dock väckt. Kan man säga det mildare än så!?
Min poäng: nu är det kärva tider. Och det är nu som det verkligen är upp till bevis för alla småpåvar och miljondirektörer. Ro problemen i hamn, rädda lönsamheten och jobben i era företag. Det är nu er utmaning. Dräll nu inte bort det andra har byggt upp. Och de som visar sig klara av detta med bravur, en sådan chef kan vi möjligen ge bonus. I efterhand.
Först prestation, sedan belöning. Så uppfostrar jag mina barn.